Jag älskar sommaren. Jag älskar sol. Jag älskar värme.
Jag längtar.
Jag pallar faktiskt inte mer nu. Jag är så jääääävla trött på all snö och kyla, rent ut sagt. Och jag blir så trött på alla människor som yrar om hur uuuuunderbart och hääääärligt och viiiiitt det är med snö. Jag. Pallar. Inte. Mer.
De har tydligen bestämt sig för att sluta skotta snö i stan så det går knappt att komma fram på vägarna. Vårt vatten här hemma fryser av kylan. Vi gör åt pellets på löpande band och det kostar multum… Vi skottar och skottar och skottar. Hästarna pulsar fram i snön och hö jag lägger ut begravs under snön. Deras vatten fryser och jag får hacka sönder tjock is morgon och kväll för att de ska kunna få vatten att dricka. Det är halt. Det är kallt. Det snöar för f-n varenda dag.
Ja, det har t.o.m gått så långt att jag ärligt kan säga: jag hatar snö. Så är det. Hata är ett starkt ord men det har kommit dit nu. Jag och T pratar allt mer om våra drömmar att flytta utomlands och den här vidriga vintern har verkligen fått oss att vilja flytta till varmare breddgrader. Jag har aldrig varit någon vintermänniska och jag har aldrig förstått skönheten av snö mer än på julafton. Jag tar mycket hellre regn än snö. Lätt. Men i år är det ju bara löjligt. Det här går inte ens att beskriva i ord.
Jag är världens mest okreativa människa just nu för det här vädret suger livslusten ur mig. Jag pallar ingenting när jag kommer hem. Och så här lär det fortsätta ett tag till, i alla fall så länge den vidriga, äckliga snön ligger kvar. Jag har gått in i någon slags depression just nu.
Jaha, och nu är det dags att dra på mig termobyxorna, två tjocka tröjor, halsduk, yllestrumpor, skor med extra varma sulor, tjock jacka, ännu tjockare mössa samt mina nyligen-införskaffade-enbart-pga-kylan-extra-tjocka-arbetshandskar. För nu måste jag ut och ge mina stackars hästar kvällshö och för det behöver jag kläder som skulle klara arktisk kyla, känns det som… och ändå brukar jag vara som en levande isbit när jag kommer in.
Snälla, säg att det finns någon mer som är lika trött på vädret just nu!?
Arg, argare, Malin. Gnällig, gnälligare, Malin. Det är jag det. Det är tur att jag har T. Varma goa T som värmer mig i kylan.
Förra veckan drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Särskilt natten till lördagen. Jag drömde en massa olika hemska drömmar som alla handlade om döden på något sätt och en av dem innehöll mamma. Jag har nästan inte drömt om henne alls under de här 9 åren efter hennes död och därför tar det alltid väldigt hårt när det väl händer. Men just fredags natt drömde jag en så läskig dröm om just henne att jag inte återhämtade mig under hela lördagen. Allvarligt talat kände jag mig som en zombie hela lördagen. Jag kunde inte tänka klart. Huvudet kändes som om det var fyllt med tjock, seg gröt. Jag kände mig helt ärligt helt dum i huvudet.
När jag började fundera på varför jag drömde så mycket om döden förra veckan slog det mig att det kan ha varit boken jag läste som satte igång det. Jag började läsa Dödens nycker av José Saramago, som handlar om hur döden slutar att ske i ett land och hur invånarna först gläds åt det men sedan inser att de trots allt fortfarande skadas och blir sjuka. De blir levande döda i stället, utan att varken blir bättre eller sämre. Det är en ruskigt intressant och tankeväckande bok, men för mig blev det nog för mycket. Så i lördags lade jag boken åt sidan och börja läsa Dumpa Matthew i stället för att läsa något lättläst som inte kunde få tankarna mot mardrömmar. Och nu har jag haft två mardrömsfria nätter då jag har vaknat utvilad och pigg.
Frågan är hur mycket en bok egentligen kan trigga igång huvudet? Vågar jag fortsätta läsa den? Det kan ju vara annat som spelar in och gör att jag hade så många mardrömmar. Läskigt var det i alla fall. Det var länge sedan jag drömde så intensivt och sådana kraftiga mardrömmar. Usch… Bara jag tänker på dem får jag bilder från drömmarna i huvudet.
Förra året kommenterade T att han tyckte att jag läste för mycket böcker som gav mig negativ energi och efter det har jag försökt tänka mer kritiskt till innehållet innan jag börjar läsa. Tyvärr känns det då ibland som att det mest blir kärlek och chick-lit över på listan, men å andra sidan; vad gör det? Historiska romaner skulle kanske också passa. Vad som helst bara jag slipper mardrömmarna i alla fall. Och jag som aldrig har haft problem med att se t.ex. skräckfilmer. Men böcker fixar jag tydligen inte?
Det här är en bok från Bokmässan och nu har jag alltså läst ut alla böcker jag köpte där. Nu köpte jag i och för sig inte så många men ändå…
Helen ska nart fylla 40 år och börjar tycka att hennes liv står stilla. Hon är sedan 4 år tillbaka älskarinna till den nästan 20 år äldre Matthew, som också är hennes chef. Hon tjatar och tjatar på honom att han ska lämna sin fru och inte förrän hon själv börjar fundera på vad hon håller på med och om hon egentligen ens är intresserad av honom längre; ja, då gör Matthew slag av saken och flyttar från sin fru. En dag står han utanför Helens dörr och konstaterar att han ska flytta in och att han älskar henne så oerhört. Och Helen kan ju knappast låta bli att ta emot honom när hon tjatat så på honom. Men när hans saker invaderar hennes tidigare så lugna, sköna lägenhet känner hon att hon inte alls vill ha honom längre. Hon funderar på hur hon ska få Matthew att själv inse att han inte alls vill bo ihop med henne. Hennes plan går dock inte riktigt samma väg som hon själv planerat.
Det här är en sjukt rolig bok! Det händer så mycket grejer hela tiden och Helens liv blir bara mer och mer komplicerat och hon tvingas hitta på den ena lögnen efter den andra. Jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger åt alla omöjliga twists som boken tog. Och visst, det är inte supersvårt att lista ut handlingen, men det gör inget. Det är totalkul ändå. Det känns lite som att se en sitcom på tv, fast i bokform. Språket är rappt och det serveras många oneliners, och det är också det som bidrar till att boken blir så rolig. Både Jane Fallon och henns man arbetar inom tv, så det kanske inte är så konstigt att boken påminner om tv-formatet. Att boken ska bli film med Jennifer Aniston är inte heller ett dugg förvånande.
Nej, det här är ingen djup bok och egentligen är ämnet extremt tragiskt. Men oj så kul. Läs den om du vill ha en lättläst, underhållande och fartfylld bok.
Undrar ni hur det går med mina mål för 2010?
Jodå, jag jobbar på dem!
- Jag har läst en bok på engelska (6 st kvar).
- Jag håller på att läsa en Nobelpristagare – José Saramago.
- Jag har börjat plugga franska här hemma och börjat bygga upp mitt orförråd så smått. Men fasen vad svårt det är! Jag får in spanskt uttal ofta eftersom orden är så lika. Men det är bara att fortsätta att öva!
De andra målen har det inte blivit så mycket av med ännu, men just nu är det svårt att rida p.g.a den djupa snön (det blir kortisar bara) och mina promenader är inte lika roliga när man håller på att halka sig fram hela rundan. Nya jobbet har tagit rätt mycket energi också, men när jag börjar komma in mer i det kan jag ha mer ork och tid över för både hemmets renovering och träning/ridning. Och nej, jag har inte fortfarande inte kopplat ihop min dator och därför inte kunnat jobba med mina bilder eller ny header till bloggen. Jag ska, jag ska…
Ett av mina mål med min läsning i år är ju att jag ska läsa minst 7 böcker på engelska. Att det blev just den siffran beror mycket på att jag hittade just 7 st böcker på engelska i en flyttkartong; alla olästa. Just den här boken hittade jag på Erikshjälpen för 5 kr, helt oläst. Snacka om fynd!
Boken handlar om familjen London som bor just i London. Mamman i familjen lär känna en man vid namn Gervase och hon och maken låter honom flytta in tillfälligt hos dem. De tre (vuxna) sönerna Tony, Sean och Ned tycker alla att det är lite märkligt, men efter ett tag märker de att den där Gervase är väldigt speciell. Han blir hela familjens stöttepelare och hjälper dem att prata ut om sina problem och att ta tag i sina liv. Och alla tre sönerna har problem med kärleken, jobbet eller livet i största allmänhet.
När man hör vad boken handlar om blir man kanske inte särskilt lockad att läsa den. Det låter liksom bara skumt. Att jag köpte boken var för att jag har hört talas om Lisa Jewell och var nyfiken på att läsa något av henne. Så vad tyckte jag då om boken? Först var den lite segstartad och det tog lite tid att lära sig vem som var vem och att få ihop trådarna. När man väl kommit in i det flöt det på, storyn lyckades få ordentligt fäste och boken blev till slut svår att lägga ifrån sig. Jag ville veta hur det skulle gå för alla karaktärerna i boken, dessa ibland lite småknäppa och konstiga, men ändå roliga, människor. Skummast av alla var helt klart Gervase, vars roll i boken inte var helt solklar och jag tycker väl att det känns lite märkligt att han egentligen är huvudrollen och den som har namngett boken.
Den hamnar inte på listan över mina favoritböcker, men den var småmysig och rätt skön att läsa. Den fick mig i alla fall att vilja läsa fler böcker av samma författare. Jag är inte så van att läsa brittisk engelska och det var en del uttryck och fraser som jag fastnade på ibland, som jag aldrig tidigare hört. Inte ens T kunde hjälpa mig med översättningen där eftersom även han är amerikansk i sin engelska. Nu kommer jag inte ihåg jag om mina andra 6 böcker här hemma är brittiska eller amerikanska, men jag får väl hoppas på att det är en blandning så att jag får lite av båda varianterna.
Så, ska ni andra läsa den? Tja, det var som sagt mysig läsning. Roligt, lättsmält och lagom engagerande. En bok som ger en feelgood-känsla och det är ju inte helt fel. Den finns säkert att köpa på svenska också om man hellre vill det.
Puh… Nyss hemkommen från jobbet där jag tillbringat en stor del av min eftermiddag med supporten i Kanada. En liten fråga från vår sida ledde till en jättegrej och N på andra sidan Atlanten fick jobba hårt för att lösa problemet. Jag fick lämna över telefonen till stackars T sedan eftersom mina 3 veckor på jobbet inte räckte långt när N ställde miljoner detaljfrågor om vårt system. Hon bara skrattade åt mig när jag nämnde att jag bara jobbat där i 3 veckor… Hon förstod mitt dilemma. Men snacka om att mina 3 veckor är ungefär lika med 1 års erfarenhet. My oh my, vad min hjärna kokar nu…
Men nu väntar jag på att mannen ska komma hem från jobbet där jag lämnade honom med telefonen i högsta hugg. Tacos och filmkväll står på schemat. Ååååååh vad skönt med helg!
Jag har en fundering. Häromdagen träffade jag en kompis pappa som var så enormt negativ till att jag har bytt jobb. Join the club, liksom. I alla fall. Han frågade mig: ”jaha, vad ska ni prata om hemma nu då? Jag vet andra par som jobbar ihop och de säger alla samma sak: vi har inget att prata om när vi kommer hem.” Jag blev helt paff. Jag var tvungen att diskutera det med T när vi kom hem. För vad menade han? Pratar alla par bara jobb när de kommer hem? Är det så? Innan när vi hade olika jobb var vi noga med att inte prata jobb hemma. Vi pratade av oss en stund när vi kom hem och sedan var det slutpratat om jobb för resten av kvällen. Då ville vi prata om annat, mer givande. Nu när vi jobbar på samma jobb kör vi med samma princip. T:s kollega A har ju sin fru på jobbet också och de har en deal att prata max 15 min jobb när de kommer hem.
Så, min fråga till er som läser här blir då: pratar ni mycket (bara) jobb hemma? Har ni några bestämmelser om en viss tid eller hur gör ni?
Jag blev bara så fundersam efter hans uttalande. Först tänkte jag att han kanske menade att man pratar med varandra så mycket under dagen att alla samtalsämnen är slut när man kommer hem, men det verkade inte alls vara så han menade. Jag påpekade ju till och med för honom att T och jag bara ses på lunchen och så kanske någon minut då och då under dagen. Han var fortfarande lika neggo dock. Jag måste säga att jag är smått chockad över hur många det är som engagerar sig så i mitt karriärbyte. What’s the big deal? Och alla, och jag menar verkligen alla, avslutar alltid med att säga: ”jaja, du kan ju alltid gå tillbaka till läraryrket. Du har ju både din utbildning och din erfarenhet kvar.” Folk vägrar verkligen ta in att jag inte trivdes att jobba som lärare, att jag inte har någon som helst tanke på att gå tillbaka och att jag trivs kanon på nya jobbet. Det är väl jättebra att jag har hittat ett jobb som jag trivs med?
Nu har jag jobbat nästan 3 veckor på nya jobbet och kan konstatera följande:
- När jag är på jobbet jobbar jag och när jag är hemma är jag ledig. Inget jobbande hemma alls. Det gör jag på jobbtiden. Och jag säger bara det: fy fasen vilken skön känsla.
- Jag har inte tankat bilen en enda gång sedan jag började jobba. Och då var det ändå bara halv tank i bilen. Innan åkte jag ju bil till jobbet 2-3 ggr i veckan och jag hade 4 mil dit. Nu är det alltså tummen upp både för miljön och plånboken!
- Det är fantastiskt kul att jobba med ett gäng där alla både jobbar för en bättre hälsa och ser till att man själv också har det. Vi tar hand om oss helt enkelt och det är det som är normen. Jag behöver inte känna mig ensam i mina värderingar längre.
- Jag får äta lunch med T varje dag. Lycka!
- Jag har lärt mig enorma mängder nytt och det är verkligen bra gymnastik för hjärnan.
- Om jag hade vetat att det skulle kännas så bra att byta jobb hade jag bytt tidigare…
Idag hade jag också kontakt med Kanada för första gången och det var en spännande upplevelse att diskutera ett datasystem som man fortfarande inte är helt hundra på, på engelska. Men kul! Jag har ju redan skickat en massa mail till dem under de här veckorna men idag fick jag även träna det muntliga. Äntligen får jag använda min engelska på riktigt!
Jag trivs bra helt enkelt, kan man sammanfatta det med.
I höstas köpte jag ett par skridskor på Erikshjälpens second hand för bara 75 kr. De var i riktigt bra skick och eftersom vi numera bor på en gård som ligger bara någon dryg kilometer från en sjö tänkte jag att de kunde komma väl till pass. Jag har varken ägt eller stått på ett par skridskor sedan jag gick på gymnasiet och med tanke på att jag tog studenten 1996 var det ett tag sedan. Invigning av dem skulle ha skett för ett par veckor sedan men vädret satte käppar i hjulet så vi fick skjuta på det ytterligare. Men i lördags var det alltså dags! Lite komiskt var det dock att på de här tre veckorna som har gått har sjön blivit helt täckt av snö och den tidigare plogade delen syntes inte längre… Våra grannar hade som tur var varit nere med sina döttrar tidigare på dagen och skottat upp en liten, liten minibana som vi kunde åka på. Det var liksom 3 meter wiiiii och vända och sedan 7 meter wiiiiiiiii! Runt omkring var stora snövallar vilket ju var bra som mjuka stopp. Stelt var det, men jag tyckte ändå det var rätt ok för att ha gått så många år sedan senaste åkningen. Efteråt var det så klart fika och vi kunde nöjt konstatera att åka skridskor är kuuul och det får det bli mer av innan vintern är över.
Åh vad skönt med helg! Fast min helg innefattar ju numera även fredagar eftersom vi har stängt på jobbet då. Härligt med tre dagar ledigt.
Igår hade T och jag shopping på schemat. Mindre kul att vakna med jobbig huvudvärk på morgonen efter ännu en natt med massa konstiga drömmar. Att byta jobb har verkligen satt igång drömmarna för mig. Förra veckan sov jag ruskigt dåligt. Den här veckan har varit bättre, men natten till igår startade det igen. I alla fall så tänkte jag att det säkert går över så vi åkte iväg. Först till Bredaryds möbler och sen upp till Jönköping. Där slog vi äntligen till på en ny, helt underbar säng! Fatta hur mycket vi behöver en ny säng. Vår 120-säng gör ingen glad… Om 3-4 veckor har vi alltså äntligen en stoooor härlig säng här hemma!
Igår hade också vår efterlängtade fåtölj kommit, som vi fick åka och hämta. Nu har vi en riktig läsfåtölj här hemma. Eftersom vi bara har en kommer det nog att bli lite slagsmål över den… Hmm… Undrar om man kan köra med att paxa?
När allt var på plats och vi äntligen var hemma brakade huvudvärken loss på riktigt med suddig syn på ena ögat och en sådan extrem värk. Mindre kul… Sådana stunder är det guld värt att ha en sambo som är kiropraktor. Han gav mig två justeringar och så kunde jag andas lättare samt att värken släppte successivt under kvällen. Gud vad skönt att bli av med den skiten.
Jag antar att det kommer att ta några veckor för kroppen att bearbeta allt som ett nytt jobb innebär. Det är ju en stor omställning med nya människor och helt andra uppgifter mot vad man är van vid. Jag trivs kanon, men huvudet snurrar av all info när jag kommer hem. Det är mycket att lära sig och jag pressar in mängder av ny info i min hjärna varje dag. Ine konstigt att den reagerar tillbaka med konstiga drömmar och sömnproblem.
Idag står skridskoåkning på schemat här hemma! Några vänner kommer ut på besök i em och så ska vi ner till sjön och inviga skridskorna. Jag har inte stått på ett par skridskor på jag vet inte hur många år. Vi får väl se hur bra det där med att åka går. Annars kan man ju bara stå på skridskorna. Eller är det fusk?
Dagens största fråga: vågar jag äta upp den sista chokladen här hemma? T är iväg på ett möte om skog (av alla saker…) ikväll och jag sitter här ensam i soffan och tittar längtansfullt på den very goda mintchokladen som ligger och stirrar intensivt på mig. Frågan är vad T tycker när han kommer hem och det inte finns någon choklad alls kvar? Hmm… Ska jag våga? Jag är ju faktiskt värd den, nu när andra veckan på jobbet är över och jag har lärt mig sjuuuukt mycket nytt. Eller hur?
Stora frågor bearbetas här hemma…
En tanke inför det här året är att jag ska försöka haka på några av de utmaningar som finns lite här och där i bloggvärlden. Nu när jag har ett jobb som inte äter upp all energi kanske jag faktiskt kan lägga lite extra energi på min lilla blogg. Så mitt första steg blir att haka på årets första Kulturfyra.
1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Första boken jag läste var Själförsvar av Igor Ardoris och det är ju alltid bra att börja året med en sådan bok.
2. Första konserten du går på?
Hmm… Jag går nästan aldrig på konserter och jag har ingen aning om det kommer någon stor artist till Sverige i år. Förra året var jag ju på Britney Spears i Stockholm och 2 år innan dess på älskade Justin… Men i år? Kanske någon Rix fm-festival eller liknande. Inget är inbokat i alla fall.
3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Teater gillar jag inte så det blir det absolut inte. Men första film? Herrejösses, jag har redan plöjt mängder och jag kommer knappt ihåg vilka. Vi såg t.ex. En shopaholics bekännelser som var mycket roligare än jag kunnat tro. (500) Days of summer var också bra. My life in ruins var myspysig. Avatar såg vi väl innan nyår? Fasen, jag kommer inte ens ihåg… Bra var den i alla fall.
4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?
Jag ser fram emot 2010 både privat och med det nya jobbet. Jag vet att folk tycker att jag är helt knäpp i huvudet som har bytt karriär och det snackas en massa skit bakom ryggen på mig, enligt mina närmaste vänner som har fått förklara för en massa neggomänniskor. Men själv tycker jag bara att det är så skönt att ha bytt jobb och att slippa stressen och huvudvärken som förra året gav mig. Jag tror att det kommer att ge många goda saker för mig som privatperson eftersom jag kommer att få ett annat lugn omkring mig. Jag ser också fram emot att renovera vidare på huset, att få till det mer här hemma. Det kommer att bli så fint här när det är klart. Ja, jag tror att 2010 kommer att bli ett bra år på de flesta plan.
Vad jag ser fram emot mest? Livet på gården i allmänhet bara. Renovera, fixa, rida, mysa, göra i ordning i trädgården osv.
Döm om min förvåning när jag fick en bok (!) i julklapp av T. Han som tycker att jag redan har tillräckligt många olästa böcker hemma och vill införa köpförbud. Men, men. Han vet hur man gör mig lycklig så… Och extra glad är jag över att det här visade sig vara en av de bästa böcker jag har läst på länge!
Boken är uppdelad i två parallella händelser. Den ena delen utspelas i Paris under andra världskriget då vi får följa den tioåriga Sarah och hennes familj. Den andra delen utspelas också i Paris, men i nutid. Julia Jarmond är en amerikansk journalist bosatt i Paris sen 25 år tillbaka. Hon får i uppdrag av sin chef att skriva om 60-årsdagen av Vel’d’Hiv, en händelse som få känner till eftersom det är en mörk skamfläck för fransmännen. De som känner till den och kommer ihåg den vill helst bara glömma. När hon gör research inför artikeln upptäcker hon att hennes mans familj har en viss koppling till Sarah men ingen av dem vill prata om det. De fakta hon får fram gör henne alltmer angenägen att ta reda på vad som egentligen hände Sarah och hennes familj. Hon vill veta vad hennes egen familj döljer.
I den parallella handlingen får vi följa just denna Sarah. Vid tio års ålder, 1942, blir hon och hennes familj brutalt bortförda från lägenheten de bor i. När den franska polisen kommer för att hämta familjen gömmer hon sin lillebror i en hemlig garderob, låser och gömmer nyckeln i sin ficka. Hon tror att hennes bror är trygg där och att familjen snart kan komma tillbaka och släppa ut honom igen. Men familjen bli kvarhållna tillsammans med tusentals andra judar på en stor arena och Sarahs panik växer. Det som bara skulle ta några timmar förvandlas till flera dygn och under tiden väntar hennes bror inlåst i garderoben.
Det är en oerhört spännande och samtidigt smärtsam bok att läsa. De båda delarna är skickligt sammanlänkade och som läsare har man svårt att sluta läsa. Man vill veta hur det går för både Julia och Sarah och följa den röda tråden som knyter dem samman. Det är en page turner utan dess like och även om det är ett tungt ämne är det ändå en relativt lättläst bok. Det är en bok som handlar om vikten av att minnas, att aldrig glömma. Det är en historisk roman när de är som bäst.
Det här är en bok som jag verkligen vill rekommendera vidare. Läs, läs, läs säger jag bara! Men se till att ha gott om tid och ett ostört läge, för du kommer garanterat att ha svårt att släppa boken ifrån dig. Men å andra sidan. Att sova är ju rätt överskattat…
Nu är även andra dagen på nya jobbet avklarad och idag har jag lärt mig en maaaassa nytt. Jag har suttit framför dataskärmen och satt mig in i hur det fungerar. Och efter gårdagens instruktioner kan jag det faktiskt rätt bra nu. Jag hittade t.o.m lite nya funktioner som underlättar för M i receptionen. Kul! I övrigt har dagen bestått av:
- sushi till lunchen. Hur bra på en skala är det inte att vi har fått en alldeles egen sushibar till stan nu?! Perfa! Den öppnade precis innan jul och vi har redan ätit där typ 4 ggr. Me like!
- snö…
- ännu mer snö…
- och så ännu mer snö… Stackars hästarna kom vadandes i snön idag när vi kom hem efter lunchen. Tur att jag har lagt på dem täcke som motar bort lite av snön i alla fall.
- felskickat sms. Hur trött är man om man skickar sms till sin bästa vän fast i stället sänder iväg det till T? Inte förrän vi kom hem frågade T mig vad jag eg. menade med det där konstiga sms:et jag skickade.
Ja ja, man blir trött och förvirrad när man byter jobb. Jag måste komma ihåg att skicka iväg ett nytt sms till min kompis sen. Till rätt person den här gången.
Kvällen bjuder på film och tacos med mysiga, gosiga T. Härligt! Och imorgon ska vi få hit vännerna på skridskoåkning på sjön och grillning. Mysigt!
Idag var det dags för nya jobbet! Lite nervös var jag allt. Jag sov nästan ingenting under natten, bara låg och vred på mig oroligt och lyckades dessutom hålla stackars T vaken också. Idag gick jag bredvid i stort sett hela dagen. Det första steget är ju att helt enkelt lära mig hur kliniken fungerar och hur själva datasystemet som jag ska ha hand om funkar i praktiken. Så idag har jag stått i receptionen nästan hela dagen och i slutet kunde jag tom boka in nya tider till patienterna samt ta betalt och flera andra funktioner i datorn. Det kändes skönt med tanke på att fm kändes lite smått förvirrande…
Skönt att första dagen är gjord i alla fall och att jag lärde mig så mycket som jag gjorde idag. I morgon ska jag sitta mer på min plats och läsa på om datasystemet och lite annat. I morgon är det ju dessutom bara halvdag. Skönt med lite mjukstart första veckan. Torsdag kväll kommer jag dock att vara rätt så trött efter veckans arbetsvecka. Puh.
Men bäst av allt var nog att T och jag fick åka tillsammans till jobbet och att vi var där efter bara en kvarts bilresa. Fatta vad mycket tid jag kommer att slippa lägga på att bara pendla! Gött!
Förra året kom Igor Ardoris och föreläste för oss pedagoger på min förra skola. Han sa många bra saker som jag antecknade under föreläsningen. När jag sedan i höst fick syn på hans bok i skolbibblan ville jag läsa även för att påminna mig om vad han hade pratat om.
Själförsvar heter boken och det handlar mycket om mental träning. En hel del av det han säger är sådant som T och hans kollega pratar om när de håller sina Hälsoklasser på jobbet. Det är också en av de bitar i livet jag är ruskigt dålig på. Jag är duktig på att se alla bra sidor hos andra människor men hänger upp mig väldigt mycket vid negativa tankar om och kring mig själv. Jag är aldrig nöjd med varken det jag presterar eller hur jag ser ut. Efter att ha läst den här boken blev det ännu tydligare att det här är ett område jag måste jobba vidare med för att må bättre i mig själv.
Jag kan inte gå in på allt han skriver här, men jag har valt ut några saker som jag fastnade för.
- Man kan jämföra människan med ett träd. Vi ser bara 1/3 av människan, dvs själva trädet, medans 2/3 är dolt för själva synen och finns i rotsystemet.
- Vägen till andra går inifrån och ut.
- Många vill hellre utveckla andra än sig själv.
- Ingenting stagnerar. Antingen förbättras det eller försämras det.
- Vi har ofta lättare för att säga vad vi inte vill ha än vad vi vill ha.
- Det är viktigt att formulera för sig själv vad man vill ha och sedan vad man ska göra för att komma dit.
- Att vara emot något försvagar en. Då fokuserar man på det negativa. Var i stället för något, för det som är positivt.
- Det spelar ingen roll hur väl vi lyckas i det yttre om vi inte har det i det inre. Prestationen handlar om inifrån och ut.
- Nuvarande situation + Resurser = Önskat tillstånd
- En tanke kan jämföras med en ficklampa i ett mörkt rum. Det vi tänker på för stunden är det vi fokuserar på, därför är det viktigt med positiva tankar.
Många av de här korta påståendena antecknade jag under föreläsningen och de kom igen under läsningen av boken också. Det var bra att läsa och bli påmind. För min egen del måste jag lära mig att tänka mer positivt om mig själv, att inte fastna i de negativa tankarna eller bara se felen hos mig själv. T och hans kollega brukar säga att det är bättre att ligga på en 2:a (på en skala om hur hälsosamt man lever) och se mot 10:an, dvs sträva efter att komma dit, än att vara en 10:a och vara vänd mot 2:an. I det sista fallet ser man bara det man inte gör, eller det man gör fel. Man lägger fokus på det negativa. I det första fallet blickar man i stället framåt och strävar mot ett sundare liv och det kan bara bli bättre.
Även om det ibland var för mycket om idrott och prestationer inom det området gav boken och föreläsningen mig mycket att tänka på. Om man vill läsa mer om det här kan man förutom att läsa boken också gå in på hemsidan där det finns både videosekvenser att titta på och mp3-filer att ladda ner.
Jag började lyssna på den här boken redan sommaren 2008, under mina långpromenader. Jag har svårt för att lyssna på ljudböcker eftersom jag ofta kommer på mig själv att i stället för att lyssna gå och tänka på annat och så måste jag lyssna om samma stycke igen. Den här boken gick dock lättare än normalt, men problemet här var snarare att jag berördes så starkt att jag gick och storgrät när jag lyssnade. Tur att mina promenader var på relativt ödsliga skogsvägar där jag inte mötte många bilar… Att det tog över ett år att lyssna färdigt på boken beror mycket på just att den var så tung. Jag fick ta den i omgångar för att orka.
Boken handlar mycket om sorg, både känslomässigt men också med ren fakta och statistik. Joan Didion berättar mycket öppet om sin makes död och hennes tankar och känslor kring det. Hon ser också tillbaka på deras gemensamma liv och händelser, precis så som man gör när man sörjer en älskad människas bortgång.
Det är vackert, sorgligt och berörande. För min egen del kunde jag känna igen mig så mycket i hennes tankar och känslor och boken berörde mig oerhört starkt. Det är en bok som jag är tacksam över att ha läst (lyssnat på) och som jag varmt kan rekommendera vidare.
När vi var i USA senast var ju Barnes & Noble ett självklart besöksmål. Väl där stövlade jag nästan omedelbart fram till hyllan med Nicholas Sparks böcker eftersom han är en favorit. Jag stod och höll i flera böcker, bl.a. den här, men eftersom jag redan hade en oläst bok hemma av honom valde jag att avstå köp. Men jag hann inte mer än tillbaka till hotellrummet förrän de gjorde reklam på tv:n för en ny film vid namn Dear John (se trailer här) baserat på… Just det. Boken med samma namn av Nicholas Sparks. Det var ju bara att trava tillbaka till affären och köpa boken. Jag måste ju läsa boken innan jag ser filmen.
Boken både är och inte är en kärlekshistoria. Fokus ligger på John som är den som berättar. Han och hans far har alltid haft ett väldigt annorlunda förhållande och John har haft svårt att hantera deras brist på känslor eller ens kommunikation. Han är på väg att hamna helt snett i livet men lyckas ta tag i det och skriver in sig i armén. Det leder honom bl.a. till kriget i Irak. När Savannah kommer in i bilden får hon honom att inse varför hans far är som han är, samtidigt som de båda försöker bygga upp sitt förhållande genom breven de skickar mellan Irak och USA. De ser fram emot dagen han ska komma hem igen, men så inträffar 11 september med terrordåden och livet ändras för dem.
Boken har egentligen flera olika handlingar. Det är en kärlekshistoria mellan John och Savannah med all den oro och frustration som en utlandspostering en soldat och hans flickvän kan känna och hur svårt det är att hålla kärleken levande enbart genom brev. En annan story i boken är den mellan John och hans far där hans uppväxt präglas av att ha en far med ett handikapp utan att han är medveten om det. Först när han får kunskap om detta kan han också förstå varför uppväxten var som den var. Den tredje handlingen är betydelsen av 11 september för många. Hur en enstaka händelse kan påverka livet för så många, utan att de egentligen inte var direkt inblandade.
Nicholas Sparks lär väl aldrig vinna något Nobelpris, men jag gillar hans sätt att skriva. Han har en förmåga att få språket att flöda vackert och smått poetiskt samtidigt som det är kärnfullt. Det är en fröjd att läsa hans böcker på engelska och hädanefter ska jag enbart läsa dem på engelska. Han må bli kritiserad för att skriva romantiska böcker och för att ha ytliga karaktärer, men jag kan inte hålla med i kritiken. Jag tycker att han lyckas porträttera kärlek utan att det blir smörigt eller för gulligt och hans karaktärer lyckas alltid nästa sig in under huden på mig. När jag läser hans böcker vet jag att jag kommer att få möta kärlek och ofta väldigt vackra miljöer. Jag får en stund framför mig med skön läsning som alltid lämnar ett spår av feelgood i mig. Att läsa är att njuta för mig och med Nicholas Sparks böcker vet jag att jag kommer att få göra det.
Precis som många andra som har en favoritförfattare vill jag nästan inte rekommendera någon annan att läsa hans böcker. Men samtidigt vill jag ju att fler ska få njuta av hans böcker. Fast om ni dissar honom får ni mig efter er!
Jag har tidigare recenserat The Notebook och Tron på ett mirakel . Den första boken jag läste av honom var Kärleksbrev som är en helt underbar bok. Många av hans böcker har blivit filmatiserade, med bra resultat i mitt tycke. Mina planer framöver är att läsa The Wedding som jag har här hemma och sedan ska jag definitivt se filmen som tydligen kommer till Sverige i maj. Efter det blir det fler böcker av honom som ska läsas!
Jag är inte världens största fan av fenomenet snö, men ibland kan jag faktiskt tycka att det är lite härligt. När marken är hård och oridbar är det bra med snö som mjukar upp. Häromdagen såg det ut så här hemma hos oss på gården. Medans jag red Linus fick Nicke lulla omkring och pulsa runt i snön på fältet. Han gick där nöjt och lufsade, skrapade fram lite gräs, rullade sig riktigt ordentligt samt kom fram och ville pussa på Linus ibland. :-) Hur mysigt som helst. T passade på att ta fram kameran och fota oss:
Sådana dagar kan jag tycka att det är underbart med snö. Hästarna verkar också tycka att det är lite mysigt. När jag red barbacka på Nicke och skulle galoppera satte han huvudet mellan benen och skjöt rygg i en busig bockning. Som tur var är jag efter 19 år med den hästen inskolad i hans små olater så jag satt kvar utan problem. Man kan inte tro att den grabben ska fylla 25 i mars…
Hmm… Jag kom på ännu en sak jag måste fixa i år… Bloggen. Jag påbörjade en liten renovering av den, men sedan hände liksom inte så mycket mer. Jag har plockat isär min dator och satt upp den på övervåningen, i ett rum där vi inte haft ström förrän för några dagar sedan. I stället har jag använt (och använder…) T:s bärbara dator. Där finns varken mina bilder eller Photoshop så jag kan inte fixa med mina bilder just nu. Jag måste alltså ta tag i det här och helt enkelt koppla ihop min dator samt fixa så att jag kan ha trådlöst internet även till den. Jag tror dessutom att T gärna vill ha tillbaka sin dator… Den är ju liksom rätt så ofta ockuperad av mig…
Så…
- Koppla ihop datorn.
- Fixa nätverkskort.
- Göra klart renoveringen av bloggen med ny header och bättre färger.
Inför förra året satte jag inte upp några direkta läsmål. Året innan hade jag fokuserat mycket på att bredda min läsning eftersom det blev alldeles för mycket litteratur från USA och Storbritannien. I år var väl tanken att fortsätta med det, men i stället hamnade fokus på ungdomslitteratur eftersom jag läste böcker inför mitt litteraturprojekt i höstas. Eftersom jag inte längre är lärare behöver jag inte heller läsa böcker ”i tjänsten” och 2010 kommer att bli första året då jag helt och hållet kan fokusera på min egen läsning. Spännande men otroligt annorlunda. Jag kommer att fortsätta läsa ungdosmlitteratur ändå tror jag eftersom jag är så inne på den läsningen och har skaffat många favoriter inom genren. Men. I år känner jag att en läsutmaning är på sin plats.
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska ange ett visst antal böcker jag ska läsa inom varje kategori, eller bara att jag ska fokusera på en viss kategori. Om jag inte anger antal kanske det bara blir en enstaka bok och det blir ju inte så mätbart heller. Därför har jag valt att ange en siffra som jag i alla fall ska sikta mot.
- 5 nobelpristagare
- 5 från nya länder
- 7 på engelska
- 2 på spanska
- Läsa för min egen skull!
Det sista målet är egentligen det viktigaste. I det målet tänker jag också läsa böcker som utvecklar mig på något sätt, dvs. böcker inom kost, träning och wellness. Eftersom jag ska jobba inom detta område vill jag också lära mig (ännu) mer om det.
Om jag bara får upp mina böcker ur kartongerna ska jag också fortsätta min utmaning Böcker A-Ö samt också hänga på andras utmaningar. Det är bara så jädrans krångligt när jag ska försöka plocka böcker ur minnet och inte har möjlighet att stå framför bokhyllan och fundera. Det får väl bli ytterligare ett mål inför 2010: att köpa bokhyllor till lillstugan och få upp alla böcker från flyttlådorna!
Jag brukar inte avge nyårslöften, däremot brukar jag alltid reflektera över året som gått och det som komma skall. Göra planer och strukturera upp framtiden lite. Inför året som kommer väntar många nya utmaningar i form av nytt jobb med nya rutiner och arbetskamrater. Det kommer nog att bli främsta prioritet till att börja med, innan allt börjar flyta på. Eftersom nya jobbet kommer att ge färre arbetstimmar (vi har stängt fredagar) och mycket mindre restid till och från arbetsplatsen. ger det mer tid för fritid och tid på gården. Och det är där mina tankar inför 2010 kommer in.
Jag har följande tankar inför 2010:
- Jag ska lära mig franska. Jag har aldrig velat lära mig franska innan eftersom jag har tyckt att det är ett fult språk som bara verkar krångligt samt att de fransmän jag har mött inte direkt lockat mig att vilja lära deras språk. Men. Förra året väcktes min nyfikenhet inför språket, delvis p.g.a. T. När han var på en flygplats i Paris och pratade i mobilen med mig, fick jag chansen att höra honom prata franska. Han pratar inte flytande, men tillräckligt bra för att impa på mig. Våra tankar väcktes att vi båda skulle lära oss (mer) franska och sedan boka en resa till Paris för att öva på språket tillsammans. För min del handlar det mest om att kunna konversera någorlunda på språket, inte att bli flytande.
- Ett annat mål är självklart att jobba vidare med gården. Vi ska fortsätta renoveringen, men också utnyttja resurserna bättre. Vi ska odla grönsaker och kryddor själva t. ex. Jag ska också få ordning på stall och fler hagar till mina grabbar.
- Eftersom jag får mer fritid ska jag lägga mer tid på både ridning och träning.
- Jag ska fortsätta med mitt hemliga projekt som jag påbörjade förra året… Eftersom jag blev med hästgård i juni blev mitt projekt lidande. Tanken var att sommarlovet skulle tillbringas med det, men nu blev det alltså gårdsliv som tog över i stället. 2010 ska jag fokusera på projektet igen.
- Ge mig en läsutmaning, men det får bli ett helt eget inlägg…
Hmmm… Lite luddiga mål kanske. Men definitivt sådant som är viktigt för mig och som jag vill satsa på. Personligen tror jag att 2010 kommer att handla mycket om att befästa sådant som byggdes upp under 2009. T och jag har ju bara örjat vår resa tillsammans och under 2010 kommer vi att fortsätta den, men nu med gemensamma traditioner och mer kött på benen. Jag tror att 2010 kommer att bli ett riktigt toppenår! Jag har faktiskt enbart goda tankar inför det här året.
Ingen kan anklaga mig för att ha legat på latsidan det här året i alla fall! 2009 var året då…
- jag sa upp mig från gymmet
- jag förverkligade min dröm om en egen hästgård
- jag var i USA 2 ggr (Texas och Georgia)
- jag besteg ett berg (trots höjdrädsla)
- jag såg Britney Spears live
- jag sa upp mig från lärarjobbet
- jag blev anställd som CA hos T
Men framför allt…
…2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv. Det var året då jag hittade hem, äntligen. Det är T:s och mitt första gemensamma år. Och jag säger bara att om 2009 har varit så underbart – hur ska då 2010 bli? Det här är bara början…
God Jul allihop!
…är jag inte längre lärare. Nu är jag CA. Spännande!
Snaaart… Bara en endaste liten dag kvar nu! Alla pärmar är tömda/slängda/bortskänkta. Alla omdömen är skrivna och överlämnade. Allt material är satt på rätt plats, skrivbordet städat och facket tömt. I morgon är det bara nyckeln som ska lämnas och sedan kan jag lämna byggnaden för gott. Med gott samvete. Och jag tänker _inte_ ha öppen telefonjour som vissa verkar tro. När jag går imorgon får mina efterföljare (min tjänst är delad på tre olika personer) reda ut det bäst de vill. Jag har ett nytt jobb att sköta och jag tänker _inte_ ställa upp på att svara på frågor om jobbet eller eleverna. Det lär jag inte få betalt för. Med alla de omdömen jag lämnat ska det inte behöva vara några frågor. Jag har gjort mer än man kan begära.
Nu har jag tagit farväl av alla klasser utom just mentorsklassen som jag ju träffar imorgon på skolavslutningen. Det är alltid tungt att säga hejdå, men så är det ju å andra sidan varje sommaravslutning. Det försvinner elever varje år och det är en naturlig del av livet som lärare. Visst kommer jag att sakna de små liven, men jag kommer att ha fullt upp på mitt nya arbete med nya spännande människor och arbetsuppgifter. Det kommer att bli kanon, det är jag övertygad om.
En enda dag kvar nu…
Nu har årets julkort börjat komma hem till oss och det har skapat vissa funderingar. Alla julkort från T:s vänner och familj är adresserade till oss båda, men inte de från min sida. Än så länge är det bara ett enda kompispar som har skrivit även T:s namn som mottagare. De andra har antingen bara skrivit mitt namn och visat att det bara är till mig, eller har de skrivit en liten parentes efteråt där de i alla fall hälsar till T. Markering eller bara obetänksamhet? Jag vet inte, men jag blir ledsen i vilket fall.
Förra året var det två av kompisparen som valde att bara skicka julkort till mitt ex. Flera av kompisarna har ju tydligt markerat att de har valt hans sida och även om de från början var ”mina” kompisar umgås de alltså med honom och inte med mig efter separationen. Jag vet inte varför så många tycker att en skilsmässa är en sådan dödssynd, eller varför den verkar anses vara mitt fel. Är det inte viktigare att man är lycklig? Är det verkligen så hemskt att jag har träffat T efteråt och valt att dela mitt liv med honom? Att jag har valt att gå vidare med mitt liv?
Jag är lycklig. T och jag säger varje dag till varandra hur lyckliga vi är med varandra. Vi är varandras familj nu. Om folk inte kan acceptera det så fine. Det är deras problem, inte vårt. Mitt liv består av T nu och likväl som jag alltid ser andra kompispar som en enhet ska även vi ses som det. Jag skulle aldrig skicka julkort eller liknande till mina vänner och inte rikta det även till deras partner. Och jag skulle aldrig säga till dem när jag träffade dem att ”det är ju tråkigt att du inte är ihop med ditt ex längre”. Det var faktiskt höjden av oförskämdhet när ett av mina kompispar stod och beklagade just detta när de träffade mig och T på stan en gång…
Och med dessa funderingar tänker jag nu joina min fantastiska man som står och lagar mat åt oss i detta nu. Som sagt, jag är världens lyckligaste kvinna. Ever. 
Den här boken köpte T:s kollega på Landvetter och slukade under resan till USA. Han var helt exalterad över boken och det smittade förstås av sig på oss andra. Jag var ju bara tvungen att läsa den också!
Här får vi återigen stifta bekantskap med Robert Langdon, fast denna gång utspelas händelserna i Washington. Langdons kunskaper sätts på hårt test när de behövs för att rädda hans kidnappade vän. Precis som i Da Vinci koden är det fullt av symbolism, cliffhangers och oväntade twists.
Jag tror att man måste vara lite insatt i själva ämnet för att till fullo förstå storheten i den här boken. Visst är det mycket om frimurarna i den här boken, men för min del ser jag lite bortom det och fastnar i den lite djupare innebörden. Idag är vetenskapen väldigt centrerad till att vara just vetenskap. Allt ska gå att bevisas vetenskapligt och finns det inte vetenskapliga metoder att bevisa med så är det heller inte tillförlitligt. I den här boken är den kidnappades syster en mycket intressant vetenskapsman. Hon studerar nämligen sådant som inte går att vetenskapligt bevisa, på ett vetenskapligt sätt. Förvirrande? Nej, inte egentligen. Bara oerhört intressant. Hon försöker bl.a. mäta tankens kraft att påverka. Det som kan kallas noetik. Jag tycker personligen att det är oerhört intressant eftersom jag tycker att vi missar en stor del av människans kraft och storhet i dagens vetenskap. Vi går längre och längre bort från det som egentligen är det naturliga och som nu anses konstigt och ”flummigt”. Men dessa funderingar skulle egentligen kunna rymmas i ett eget inlägg, eller flera…
Jag har läst många recensioner där man inte alls tyckte om den här boken och i ingen av de recensionerna står det nämnt något om just det jag fann så intressant i boken. Själv slukade jag boken och blev helt överväldigad av alla tankar den väckte. Det blev så mycket mer än bara en skönlitterär bok. För mig visar Dan Brown sin genialiska förmåga att väva in ett så stort ämne i en helt vanlig spänningsroman. Jag älskar den här boken och jag vill rekommendera den vidare. Men. Läs den med öpnna ögon och ta in mer av innebörden den faktiskt ger. Om man gör det kan man kanske tom lära sig något av den här boken. Det är ju inte fy skam.
