I morgon _är_ faktiskt en annan dag!

Yes! Idag lyckades jag med vad jag inte lyckats med igår. Idag har jag äntligen, äntligen tagit tag i den alldeles fullständigt överfulla klädkammaren. Jag har tömt låda efter låda och nu kan man gå där inne utan problem. Och det var ju tom ett jättefint trägolv där!

Det är mucho konstigt att vi inte packat upp allt efter flytten hit i slutet av april. Vem, vem är det som har ställt alla lådorna där? Det måste vara någon hustomte som jäklas med oss. För visst är vi så himla duktiga och packar upp och gör iordning överallt på momangen? Hmmm…

Match Point

Man borde lära sig att alltid lita på sina instinkter. Match Point är inte direkt någon ny film, men jag har aldrig lockats att se den. Men av någon anledning bestämde maken och jag att det var en bra idé att se den nu. Redan i inledningen, när det står att den är gjord av Woody Allen tittar vi på varandra menande. Ingen av oss har någonsin gillat något Allen tidigare gjort. Jaja, vi ger det väl en chans ändå, tyckte vi och fortsatte titta.

Filmen beskrivs som en iskall thriller och jag undrar hur man kan klassa en film baserat enbart på sista halvtimmen, för den första 1,5 timmen är det definitivt ingen iskall thriller.

Handlingen är förutsägbar. Ung man som försörjt sig på tennisen träffar rikemansson som har en trevlig syster och extremt sexig flickvän. Tenniskille och syster gifter sig men självklart är han otrogen med den sexiga flickvännen som spelas av Scarlett Johansson. Hon och rikemanssonen gör senare slut, vilket bara leder till att de otrogna träffas ännu mer. När hon sedan blir gravid och börjar ställa krav börjar tenniskillen hamna i panik.

Alla karaktärer är grymt tråkiga förutom Scarletts, som är den enda som verkar vara en levande människa. Tenniskillen ler nog inte en enda gång och jag kan inte förstå att hans fru tjatar om att han är så trevlig eller att svärföräldrarna ger honom toppjobb inom firman för att han är så lovande. Man får inte se någon sådan sida av honom i filmen alls.

Ska ni se en bra film ska ni inte se den här. Vi tvingade oss att se färdigt på slutet bara för att se hur det till slut gick.

Goda vänner och snygga kläder

Så kanske man kan sammanfatta vår minivecka i Göteborg och Halmstad!

Vi åker varje sommar till Gbg med vännerna J&M, bor på hotell en natt och går på Liseberg förstås. Fast vi går inte till Liseberg för karusellernas skull. Nej, nej. Det bor en speldjävul i var och en av oss. Normalt sett brukar det vara Håkan och jag som tar hem storvinsterna, men i år blev det bara en liten sketen dajmpåse och en Gott och blandat. Som tur är vann snälla J stjärnvinsten på Center och skänkte halva vinsten till behövande… Det är tur att man har vänner som ställer upp när det går dåligt för en!

Fredagen tillbringade J och jag med att shoppa. Grabbarna följde snällt med in i de flesta affärer, men till slut hittade de ett café som lockade mer. Lyxigt värre att lönen precis kommit in på kontot och jag shoppade en massa, massa! Eller ja, massa är kanske fel ord. Men en hel del nytt blev det i alla fall. Och eftersom jag är så förbaskat trött på reor så blev det inget sånt alls, bara härliga nya höstkläder. Extra roligt var det att köpa kläder när man tom kunde köpa en storlek mindre än vad man är van vid.

På kvällen stack sedan Håkan och jag till Halmstad efter att ha lämnat av J&M i Värnamo och packat om väskorna lite. Vi kom ner rätt sent, men det är ju alltid skönare att kunna ta sovmorgon dagen efter i stället. På lördagen bara myste vi hela dagen. Vi gick en sväng i området och på stranden. Det var soligt och varmt men otroligt blåsigt. Jag plockade fram kameran för att fota lite på stranden och hann ta en enda sketen bild innan batteriet dog… Suck, suck, men det var ju inte så mycket att göra åt. Resten av dagen spelade vi Yatzy (som jag vann överlägset flera ggr, vilket jag annars aldrig brukar göra mot Håkan) och så läste vi, kollade på film och bara slappade. Så himla skönt att bara vara och inte ha några måsten alls.

På söndagen kom S&N framåt lunch efter att ha spenderat helgen i Uppsala på bröllop. Det var ju deras stuga vi hade lånat. De hade med sig kinamat som vi kalasade på tillsammans. Sedan dukade de fram glass och det kändes som om vi hade hamnat på värsta bästa kalaset. S har börjat spela golf hon med och det är bara att inse fakta - varenda kotte av mina vänner och släkt spelar golf utom jag. Och alla tjatar på att jag ska börja. Och jag svarar samma sak varje gång - man kan inte både ha egen häst och spela golf. Så mycket tid kan jag inte trolla fram. Inte pengar heller för den delen. I alla fall. Jag följde med dem på en liten golfrunda på em på Strandtorps golfbana som är rätt så ny. Jag fick ha hand om scorekortet eller vad det nu heter. Det var kul i ungefär 3 hål sedan värkte det i hjärtat av längtan till att rida i stället. Tänk om jag kunnat rida Linus där i kanten istället för att bara glo på en massa små bollar som flög iväg åt alla håll och kanter. Dessutom skulle man hålla koll åt alla andra sidor för att inte få en boll i huvudet av andra spelare som befann sig på hålen runtom. Och de säger att ridning är farligt?!

Innan vi åkte hem grillade vi lax och njöt av det trevliga sällskapet en liten stund till. Det var med stor sorg vi begav oss tillbaka hemåt för det är alltid så kul att träffa S&N och vi har alltid så mycket att prata om. Men tyvärr hade Håkan lovat extrajobbet att jobba hela den här veckan och han började klockan 8 i morse, så det var bara att åka hem till Värnamo.

Imorse steg jag upp tidigt, samtidigt som Håkan, och spenderade fm med att städa och rensa ut i klädkammaren. Jag slängde en hel del kläder som jag ändå aldrig använder och nu kan man faktiskt tom se golvet därinne. Inte illa, måste jag säga. Men förmodligen förtog jag mig med det arbetet för resten av dagen har jag inte fått mycket vettigt gjort. Och ve och fasa - jag tom avbokade BodyPumpen idag! Det är nästan så jag skäms lite, men bara nästan…

Imorgon är en annan dag, som både jag och Christer Björkman alltid bestämt hävdar.

Allt för min syster av Jodi Picoult

Boken handlar om 13-åriga Anna som är en sk designerbaby. Hon föddes för att genetiskt matcha sin äldre storayster Kate, som lider av leukemi. Redan vid födseln tar de hennes navelsträng för att donera blod till Kate och under årens lopp blir det åtskilliga vändor till sjukhuset för diverse donationer till sin syster.

När Anna är 13 år uppsöker hon advokat för att få medicinsk bestämmanderätt över sin egen kropp. Hennes syster är då i stort behov av en ny njure, något som Anna förutsätts donera till henne.

Boken är uppdelad i olika kapitel där varje person i boken berättar sin historia och man får på så sätt se de olika sidorna. Anna, mamman, pappan, brodern Jesse och advokaten har alla sin del i processen. Även Julia, som utses till god man, ger sin syn på saken. Den enda som man inte får följa är faktiskt Kate, som ändå är huvudpersonen som allting snurrar runt.

Det här är en helt otroligt bra bok. Det är en av de bästa böckerna jag läst faktiskt. Det gick inte att släppa den ifrån sig. Man var tvungen att läsa och få veta hur det skulle gå. Jag trodde först att det kanske skulle bli lite sötsliskigt och gråtmilt men det lyser verkligen med sin frånvaro. Alla karaktärer får visa sin del och man inser att det inte är så svartvitt som man först tycker. Allting har flera olika sidor. Dessutom är det välskrivet och med många bra citat att plocka. Den är intressant, givande och verkligen en bok som jag kan rekommendera. Den fastnade totalt på hjärnan efteråt och skapade väldigt många tankar. Det var svårt att släppa den ur tankarna. Dessutom är det ett ämne som verkligen är aktuellt idag, vilket gör boken ännu mer intressant att läsa.

Läs, läs, läs, säger jag bara!

Bokfemman vecka 31

Veckorna går alldeles för fort nu. Bara nästa vecka med och sen är det dags för skolan att starta igen, även om eleverna har ytterligare en veckas ledighet. Och solen lär drälla fram så det bara smäller om det när vi väl har börjat jobba. Så är det bara.

Bokfemman fortsätter i nostalgins tecken även den här veckan. Som sann smålänning måste jag ta tillfället i akt att hylla en av våra allra mest populära svenska författare som fyller 100 år i år, eller skulle ha gjort om hon levt. Ni vet förstås redan att det är Astrid Lindgren jag talar om. Hon förtjänar att få en alldeles egen Bokfemma tillägnad sig.

Veckans tema är Astrid Lindgren. Nämn dina 5 favoriter av hennes böcker.

• Spelar min lind sjunger min näktergal. Det här är första boken jag tänker på när jag tänker på Astrid Lindgren. Jag tror att jag fick den här boken av mormor och morfar och jag minns att jag älskade den, mycket tack vare de fina illustrationerna i den. Idag minns jag inte ens vad den handlar om och tyvärr ligger den fortfarande nedpackad i någon flyttlåda. När jag sökte på nätet nu såg jag att den handlade om föräldralösa Malin och kanske var det därför jag en gång fick boken, för att vi delade namn. Inte vet jag, men i mitt hjärta finns den i alla fall.

• Vi på Saltkråkan. Den här kommer jag så tydligt ihåg att mamma läste högt ut för min bror och mig. Och sen har man ju starka barndomsminnen till när den gick på TV. Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på? Än idag kommer man ihåg flera scener och roliga kommentarer ur den. Så bra, helt enkelt.

• Pippi Långstrump. Vilken tjej har inte velat vara sådär stark och cool som Pippi var? Och vem har inte försökt återskapa de utåtstående flätorna med ståltråd bara för att upptäcka att det gjorde ooont att ha virad ståltråd i håret. Och när jag vid 11 års ålder fick min fina vita ponny var det ju bara prickarna som saknades för att jag skulle haft en alldeles egen Pippihäst. Pippi rules!

• Bröderna Lejonhärta. Egentligen tyckte man att den var rätt otäck att läsa när man var liten. Det var mycket mörker och död och allvarlighet och man läste storögt om alla spännande händelser. Men bra var den, är den. Och jag önskade att jag också skulle ha en sån modig storebror som skulle rädda mig ur brinnande hus.

• Ronja Rövardotter. Minst lika cool som Pippi. Jag ville också bo i en borg, precis som Ronja. Det verkade hur kul som helst ju. En massa roliga personer och så de fantastiska Rumpnissarna. De var mina absoluta favoriter. Voffor gör di på detta viset?

Nu är det din tur! Vilka är dina 5 favoriter av Astrid Lindgren?

Glädjespridare

… är ni allihop som deltar i Bokfemman! Jag blir lika glad varje gång för alla härliga, inspirerande listor ni tillverkar. Och ännu roligare är det att komma hem från resa och hitta en massa nya kommentarer och surfa runt bland era listor. Me love!

Jag har precis kommit hem från några dagars resande i regniga Sverige. Först 2 dagar i underbara favoritstaden Göteborg med vännerna J&M och sedan hela helgen i min andra hemstad Halmstad med vännerna S&N. En perfekt minivecka trots rätt så dåligt väder.

Men nu är det sömn som hägrar. Är tröttare än tröttast efter några intensiva dagar, som jag berättar mer om imorgon istället.

Sysslolös?

Det är många som hatar den där apan, eller det är nog en form av hatkärlek egentligen skulle jag tro. Ni har väl inte missat Bloons? Eller More Bloons? Och inte nog med det. Det finns ytterligare 50 banor på Bloons Players Pack 1 där spelare själva fått göra banor. Jag har fastnat helt på bana 44 och jag ger snart upp…

Missa inte att gå in på Bloonsworld där du också kan göra din alldeles egna bana och få folk att hata både dig och apan!

Är du sysslolös så gå in och utmana apan på en gång! Du kommer att bli helt fast, en liten varning bara…

Häxa av Celia Rees

Den här boken handlar om en ung flicka vid namn Mary som levde i England under 1600-talet. Hennes mormor blir beskylld för att vara häxa och hängs mitt framför ögonen på Mary. Med lite hjälp lyckas hon fly till Amerika där ett helt nytt liv börjar. Hon skriver ner allt som händer i sitt liv i en dagbok och för att förhindra att någon hittar den syr hon in dagboksbladen i ett lapptäcke. Detta lapptäcke hittas flera hundra år senare och kallas The Mary Papers. Det är dessa som senare publiceras i boken Witch Child av Celia Rees.

Boken ger som sagt sken av att vara sann, men är egentligen påhittad. Däremot är bakgrunden till boken med alla häxjakter och flytten till Amerika där indianerna pressas undan verklighetsbaserade. Det är en ungdomsbok och en mycket bra sådan. Jag sökte lite på nätet om boken som jag brukar göra eftersom man alltid hittar så många intressanta fakta och kommentarer då. Många ungdomar som läst boken var mycket upprörda när de fick veta att den inte var sann. För dem var det ett stort svek att författaren låtsats att det var en sann historia. Längst bak i boken finns en slutkommentar med en emailadress där man uppmanar läsare att höra av sig om de har någon information om Mary eller någon annan person i boken. Och det är just denna adress som blir starten till uppföljaren Sorceress som jag håller på och läser nu. Någon har känt igen Marys berättelse, någon som är Marys sentida släkting, och hon mailar till adressen för att berätta vad som hände sedan.

Jag gillar den här boken starkt. Det är en bra ungdomsbok eftersom den förutom att vara spännande också faktiskt ger en hel del fakta om hur det var att leva på den tiden. Att den är skriven i dagboksform och sägs vara sann lockar nog många ungdomar att läsa den. Det ska bli spännande att läsa del 2 nu och se vad som händer. Det är perfekt läsning nu när regnet bara öser ner. Fast det har det ju gjort nästan varje dag den här sommaren…

Bokfemman vecka 30

Oh yes! It’s back! Bokfemman har varit på semester några veckor, men är nu tillbaka. Hoppas ni hänger på och inte är alltför upptagna av era semesterplaner.

Temat för den här veckan har att göra med sommar för min del. Varje sommar blir jag nämligen oerhört nostalgisk och tänker tillbaka på barndomen och vad vi gjorde då och var vi åkte osv. Jag vet inte varför det är så eller om alla känner så, men för mig är det väldigt tydligt varje sommar. En sommarlåt och man blir åh, den här var populär när jag var… eller är man i Halmstad och då måste jag alltid åka förbi vissa ställen - där vi hade stugan, Rolles, Tjuvahålan osv. Det är en ständig resa tillbaka till barndomen och tonåren för mig varje sommar. Och eftersom jag förmodligen är en av de mest lättrörda människorna på detta jordklot, fälls en och annan minnestår när vi ser dessa sommarställen.

Temat för den här veckan kommer att vara rätt så fritt, just för att ni ska kunna tolka in en del själva. Det behöver inte nödvänditgtvis handla om de bästa böckerna den här veckan, eller ens bra böcker för den delen. De ska bara på något sätt få er att tänka tillbaka på detta ord och bli en slags färd utmed memory lane.

Veckans tema för Bokfemman är “nostalgi”. Nämn 5 böcker som du förknippar med ordet nostalgi.

• Två nötcreme och en moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Egentligen tar det emot lite att ha med den här på listan eftersom jag tycker att författarna är så oerhört töntiga i allt de gör… Men ändå. Att läsa den här boken framkallar många roliga såväl som obehagliga minnen. Var det verkligen så? Igenkänningsfaktorn är hög och man skrattar och skäms om vartannat. Och när man berättar för sin elever i skolan att man faktiskt inte ens hade video när man var liten, och inte mobiler och inget internet - ja, då tittar de på en med stora förskräckta ögon. Hur kunde ni klara er utan det? Ja, det är det som är frågan. Nostalgi i pocketformat är det i alla fall.

• Vindsträdgården av Virginia Andrews. Åh, vad vi läste de här böckerna! ALLA läste dem och ALLA älskade dem och de var ju så bra och ack så hemska. Varje gång jag ser omslagen kastas jag 15 år tillbaka i tiden och minnena bara flödar. Frågan är bara - skulle man tycka lika bra om de här böckerna om man läste dem idag?

• Puss av Hans-Eric Hellberg. Egentligen borde hela serien vara med: Kram, Love, love, love och Älskar, älskar inte. Min kompis mamma lånade de här på biblioteket och gav henne och jag var döimpad över att hon hade en sån cool mamma. Men samtidigt var det ju hur pinsamt som helst att hon visste att vi läste såna här böcker. Jag läste faktiskt om den här boken förra året och kunde inte alls förstå att vi tyckte de var som ren eld. Jag tyckte det var hur oskyldigt som helst. Men då, då när man var tonåring, eller knappt ens det, då var det här hett att läsa.

• Lace av Shirley Conran. Jag skäms nästan över att nämna den här boken i en Bokfemma… Men guuud vad spännande det var att läsa den här som tonåring. Och filmen - den var ju bara huuur bra som helst. Det här var nog en av mina favoriter då, men det skulle jag aldrig erkänna högt. Och det kan hända att jag förnekar i framtiden att den någonsin fått hamna här i Bokfemman! Om Puss var oskyldig, så var den här det definitivt inte…

• Stekta gröna tomater av Fannie Flagg. Kommer ni ihåg? Både boken och filmen svepte som en våg över landet och recepten på stekta gröna tomater fanns precis överallt. Nu var det evigheter sen jag läste boken eller såg filmen men jag tror nog att jag skulle gilla dem än idag. Vissa böcker går aldrig ur tiden. Ska jag erkänna är det här nog den enda boken av dem på min lista som jag ens skulle rekommendera någon att läsa. Ska ni välja någon från den här listan så välj alltså den här!

Det här var min lista över böcker som jag förknippar med ordet nostalgi. Självklart har jag glömt en massa bra böcker. Tyvärr glömmer man ju med åren vilka böcker man läst. Men de här fem var de jag bläddrade i med ett roat leende när jag packade upp böckerna efter flytten. Det är härligt när man får chansen att gå igenom alla böcker i sin bokhylla och hittar gamla kompisar som man mer eller mindre glömt bort.

Nu är det din tur! Vilka 5 böcker förknippar du med ordet Nostalgi?

Ocean’s 13

Vi var på bio med bästa vännerna J&M förra helgen och såg Ocean’s 13 med bl.a. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon och Al Pacino. Jodå, det är många hunkar med i den här filmen. Jag brukar inte gilla den här typen av filmer, men vi hade gett J&M biobiljetter i födelsedagspresent och det var de som fick välja film. Men jag blev glatt överraskad! Den var faktiskt riktigt rolig och vi skrattade mycket under kvällen. Jag har inte sett Ocean’s 12 så jag får nog ta tag i det nu.

Det finns annan frukt än apelsiner

Efter att ha blivit tipsad från flera håll om Jeanette Winterson rusade jag iväg till biblioteket och lånade två böcker av henne: Det finns annan frukt än apelsiner och Skrivet på kroppen.

Det finns annan frukt än apelsiner handlar om en superreligiös familj vars dotter visar sig vara lesbisk. Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken, för jag blir nipprig på all religiositet i boken och deras predikan och påtvingande av religionen på andra. Självklart blir dottern utstött av familjen och församlingen eftersom hon anses vara besatt av onda demoner. Hon får klara sig själv och försörjer sig bl.a. med att sminka lik. Det är en delvis självbiografisk bok som av många beskrivs som späckad med humor trots sitt tragiska innehåll. Och den här boken benämns som en flatklassiker på nätet. Jag kan inte hitta någon humor i boken alls och det sistnämna kan jag inte uttala mig om. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om författaren innan.

Det enda positiva med boken är språket och det är enda anledningen till att jag läste ut den. Winterson har ett enormt vackert språk och man fängslas och tvingas läsa vidare. Innehållsmässigt är den däremot grymt tråkig och jag finner ingen som helst mening med den. Tyvärr måste jag säga, för jag hade väntat mig mer. Efter att ha läst på nätet nu efteråt om den har jag sett att många blev besvikna på just den här boken. Många anser att hennes andra böcker är mycket bättre, så kanske ska jag faktiskt ta och ge henne en ny chans med den andra boken jag lånade. Alla förtjänar ju en andra chans. Och nu blev det nästan komiskt med sista meningen eftersom jag just skrivit en recension på en bok som hette just “en andra chans”. Fyndigt va?

En andra chans

Ytterligare en bok från bokklubben som jag glömt avbeställa: En andra chans av Danielle Steel. Det har blivit 2 Steelböcker det här året, båda från bokklubben. Ett tag, under gymnasiet och perioden därefter, hade jag dille på hennes böcker. Jag har en hel radda av hennes böcker här hemma, även om de flesta är nedpackade i flyttlådor fortfarande. Det är liksom ingen brådska med att få upp dem. När jag läste arkeologi i Lund och senare engelska i Växjö var i stort sett all kurslitteratur på engelska (i Växjö var ju förstås all litt. på eng.) och då var det rena semestern att plöja Steelromaner på svenska. Man vet vad man får. Lättlästa, lättsmälta och med ingen eftersmak alls. Man läser och sköljer rent huvudet och sen tar det slut. Tråkigt, javisst, men alldeles underbart tyckte jag då när jag var som tröttast i huvudet.

Jag kan fortfarande känna samma godiskänsla när jag läser hennes böcker. Det är gott i små doser, men jag måste läsa annat emellan för att klara det. En andra chans är oerhört förutsägbar, som ju är alla hennes böcker. Inga överraskningar att vänta. Irriterande perfekta människor som alla utvecklas till att bli än mer perfekta efter de hårda törnar de får av livet. Rik, berömd och strålande vacker tidningsredaktör träffar änkeman som också är rik, snygg och framgångsrik. De faller såklart för varandra men hon har en exotisk och annorlunda livsstil och han har två vuxna döttrar som gör allt de kan för att sära de två. Dessutom har han en hushållerska som hjälper dem. Självklart lyckas de med uppgiften, men med tanke på bokens namn kan ni ju gissa vad som händer.

Åh vad skönt det är ibland att läsa sånt här. Jag kan inte låta bli att tycka det. Och de ger mig en skön nostalgikick eftersom de påminner mig om gymnasietiden och studietiden därefter. Man vet vad man får när man läser en Danielle Steelbok, varken mer eller mindre.

Fotografering

De flesta som känner mig vet att ett av mina stora intressen är att fotografera, även om jag knappast är någon proffsfotograf… Jag hade hoppats på att få göra det mycket nu i sommar, men med tanke på det bedrövliga vädret har det blivit mycket lite av det, tyvärr. Det är inte särskilt kul att gå omkring och fota utomhus när det öser ner. Och det har det ju gjort en del i sommar, eller vad säger ni?

Jag bestämde för ca en månad sen att jag skulle skaffa en blogg med bara foton också, för att kunna frossa i enbart foton. Det fyller ju upp en hel del plats och det skulle bli lite mycket att pressa in det i den här bloggen. Tyvärr har vi inte världens snabbaste uppkoppling här hemma så att ladda upp foton kan ibland vara helt omöjligt. Det gäller att passa på de få dagar som det faktiskt går.

Om ni är intresserade av foton får ni gärna kika in på min fotoblogg. Eftersom vi har långsam uppkoppling måse jag förminska bilderna så en del av dem ser kanske lite suddiga ut, men egentligen är de skarpa i originalet. Det är inte så jättemånga foton där än, men det fylls på när jag hinner med. Och förhoppningsvis kommer snart den efterlängtade solen så man kan vara ute och fota lite sommarbilder också!

Här hittar ni bloggen: Malins fotoblogg

The Bachelor

Allvarligt talat - hur kan man ens komma på tanken att ta med sig en bröllopsklänning till sin bästa kompis på hennes första dejt?!

Jag sitter och kollar på The Bachelor på kanal 5 och det är 4 tjejer kvar nu. Ikväll åker killen till tjejernas familjer för att hälsa på. En av tjejerna fick besök av sin bästa vän som hade mig sig en brudklänning och tiara som hon givetvis skulle prova. Dessutom fanns det en massa bröllopstidningar framme i lägenheten. Tjejen fnissade med låtsad förlägenhet och menade att det ju inte alls var meningen eller planerat. Jodå, sure… Killen stackaren blev helt chockad.

Är det någon som tror att hon får en ros ikväll?

Uppdatering i paus 2:

Den tredje tjejen han besökte hade en något speciell pappa. Han drog fram geväret och sa att om någon skulle göra min dotter illa skulle jag inte tveka att använda det här. Stackars kille - har han något val än att ge henne en ros? Jag skulle nog inte våga låta bli…

Nu ska han hem till fjärde tjejen som är italiensk och vars föräldrar och syskon inte pratar någon engelska alls. Kul middag.

Märks det att jag är hemma själv och är rastlös? Håkan tröttnade på mitt konstanta läsande och åkte till min bror för att se någon sport på TV och förmodligen för att få prata lite med någon. Det har varit rätt tyst här hemma under helgens läsande. Tur att man har en så tålmodig make.

Farväl till Harry Potter

Jag har gått här hemma ett tag och funderat över vad jag ska skriva om den alldeles sista Harry Potterboken. Det är svårt att beskriva känslan man har nu när det är över. Det är sorgligt att det nu är slut, samtidigt som man inte hade velat att det skulle fortsätta i all oändlighet. Harry Potter and the Deathly Hallows var precis så bra och så spännande som jag hade förväntat mig. Det gick inte att slita sig från boken. Jag läste sakta och noggrant för att verkligen dra ut på det och få njuta av denna magiska värld så länge som möjligt. Nu när det är över känns det tomt på något sätt.

Jag har läst delarna 3-7 nu i sommar och det är med stor sorg jag tar farväl av hela den här världen. Det finns inget jag kan skriva mer än att om man ännu inte läst någon Harry Potterbok så måste man göra det!

Följande delar finns i serien:

1. Harry Potter och de vises sten
2. Harry Potter och hemligheternas kammare
3. Harry Potter och fången från Azkaban
4. Harry Potter och den flammande bägaren
5. Harry Potter och Fenixorden
6. Harry Potter och halvblodsprinsen
7. Harry Potter and the Deathly Hallows

Som sagt, har du inte läst någon än så har du något stort att vänta dig när du plöjer igenom den här serien.

Det kom ett sms…

Varor från AdLibris finns att hämta stod det. Och i det paketet finns bl.a. Harry Potter and the Deathly Hallows!!! Jippi!!! Nu är bara frågan - ska man läsa sakta för att njuta och dra ut på det så länge som möjligt eller ska man läsa fort för att få veta hur det går? Hmmm…. Svår fråga!

Och jag som är mitt uppe i del 6 fortfarande! Nu får jag försvinna iväg och läsa, läsa, läsa. Regnet öser ner ute så att måla fönster finns ändå inte på dagordningen.

5 tillåtna grabbar

Jag måste ju bara ta chansen att lägga in lite bilder på snygga killar här också… Jag har varit inne och läst lite av mina favvobloggar ibland under min bloggpaus och en av de gångerna hade Johanna lagt ut en rolig grej. Efter en dröm (läs bakgrunden på hennes blogg) inspirerades hon att skriva om sin 5-lista, ni vet en sån där lista de har i Vänner då man får välja 5 killar man får vara med om man får chansen - med sin pojkväns tillstånd! Och pojkvännen får självklart ha en egen sån lista. Nina hoppade på utmaningen och publicerade sin lista och deras listor satte igång tankarna hos mig. Vilka skulle man välja? Efter ett tags funderande kom jag fram till en lista, endast nummer 1 var lätt att komma på. Men efter att ha sett Ocean´s 13 på bio insåg jag att listan måste ändras. Vilken tur att jag inte hann laminera den innan. Det hade ju kunnat bli precis sådär dumt som när Ross i Vänner hade bytt ut Isabella Rosselini mot Winona Ryder, varpå Rosselini kommer in på deras café. Tur att Rachel var snäll och lät honom flirta med Rosselini trots att hans lista faktiskt var laminerad.

Här kommer i alla fall mina grabbar nu:

1. Justin Timberlake 2. Matthew McConaughey 3. George Clooney

4. Matthew Fox 5. Antonio Banderas

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är en ungdomsbok av Joyce Carol Oates. Och det måste vara en av de längsta titlar jag någonsin sett. Då passar det ju bra att jag har skrivit en sån lång recension för att matcha titeln då…

Anledningen till att jag ville läsa den här boken var innehållet. Det handlar om 15-åriga Jenna som råkar ut för en bilolycka med sin mamma där mamman dör. Det är en händelse som jag själv varit med om, i viss mån, och jag ville se hur det skildrades i den här boken.

Boken inleds direkt med olyckan, eller kraschen som Jenna benämner den. Hon tvingas växa upp över en natt, då hon förlorar sin mamma och själv skadas svårt i kraschen. Eftersom hennes pappa börjat ett nytt liv med ny familj vägrar hon att bo där och får därför flytta till sin moster och hennes familj. Jenna kommer inte ihåg exakt hur olyckan hände men har en känsla av att det är hennes fel och tycker därför inte att hon är värd att älskas. Hon gör allt hon kan för att fly verkligheten och börjar ta smärtstillande, droger och alkohol tillsammans med sina nyfunna ”vänner”. Jenna delar upp sitt liv i innan kraschen och efter kraschen. Hon är en person innan och en helt annan efter.

Jag kan inte relatera till riktigt allt i boken, men till mycket. Jag var tre år äldre än Jenna vid olyckan och mamma dog inte i den, men senare pga. den. Men jag kan känna igen verklighetsflykten. Att vilja vrida tillbaka klockan, att vilja fly från verkligheten och känslan av att ingen någonsin kan förstå. För det kan man inte. Många tycker att det var så länge sedan det där hände – lägg det bakom dig och glöm och gå vidare. Ingen förstår vilka ärr det lämnar och hur lätt de rivs upp. En lukt av bensin i samband med kyla och is kan få min mage att snörpa ihop sig och kalla kårar att rinna som is ner över ryggen. Det kommer aldrig att försvinna, men man lär sig att leva med det, att dölja det. Jag kan förstå Jennas ovilja att prata med psykolog såväl som familjemedlemmar. Hon väljer att hålla det hemligt inom sig och det är bara en enda människa som hon anförtror sig åt. Hon är rädd att man inte ska förstå, att man vill försöka gräva i minnet och få henne att glömma. Man vill inte glömma, hur konstigt det än kan låta. Att glömma känslan och rädslan är som om man ger upp minnet av sin egen mamma. Det är att förråda.

I boken får man följa Jennas kamp med sitt inre, att vilja fly och vilja stanna. Att våga minnas samtidigt som man inte kan anförtro någon att hjälpa en med det. Hon kämpar för att få vara som alla andra, att vara den dotter som mamman uppfostrat henne till. Men det är lättare att stöta bort folk än att ta emot hjälp. Hon tvingas ta sig ända ner till botten innan hon inser att hon måste komma upp, att hon är på väg mot helt fel håll.

Jag vet inte vad man tycker om den här boken om man inte själv har varit med om en olycka. Förmodligen tycker man att den är bra och läsvärd. För mig blir det här så personligt att jag säkert läser in en hel massa mellan raderna. Jag tycker att språket i boken är fantastiskt. Jag är glad att hon inte skriver sådär lättsamt som en del författare gör när de vänder sig till yngre läsare. Hon utmanar sin läsare till att anstränga sig lite, att inte få allt serverat. Hon uppmanar till att tänka till själv. Det är en oerhört välskriven och läsvärd bok. Även om man inte har varit med om en bilolycka eller känner någon som har varit det kan man nog få sig en tankeställare av den här boken. Livet är skört och vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.

Oj vad långt det här blev… Som sagt, den här boken berörde mig djupt. Böcker som lyckas ta sig så djupt är ovanliga. Jag är glad över att ha hittat den här boken. Så, nu ska jag sätt punkt här innan jag skriver en hel bok om boken!

Onåd

I målarpauserna har jag plöjt böcker så det kommer en hel del recensioner framöver.

Onåd av J.M. Coetzee hade jag hört väldigt mycket om av min kollega och var länge nyfiken och sugen på att läsa den. Och jag blev inte besviken. Det här är nog en av de absolut bästa böcker jag har läst. Jag älskar hans sätt att skildra världen och hans språk. Jag måste definitivt läsa fler böcker av honom.

Boken handlar om en universitetsprofessor i Sydafrika som inleder ett förhållande med en elev, delvis mot hennes vilja. Hon anmäler till slut honom och han blir avstängd och alla hans kollegor vänder honom ryggen. Han beger sig till sin dotter som bor på en avskild gård. Under hans vistelse blir hon brutalt våldtagen av tre män som också misshandlar och låser in honom på toaletten. Efter händelsen vill han polisanmäla och hitta de skyldiga medan dottern bara vill glömma och leva vidare. Det blir en kamp mellan hans vilja att straffa de skyldiga och viljan att hjälpa sin dotter och acceptera hennes val.

Hela boken skildrar honom och hans inre kamp av vem han är, hur han är och hur han vill vara. Det är en skildring av Sydafrikas olika folk, hur människor agerar mot varandra och vilka regler som gäller – både synliga och osynliga. Det är oerhört intressant att följa hans tankar och hans beteende. Jag blir helt fascinerad av författarens sätt att skriva och jag kan inte släppa boken ifrån mig. Det är en hemsk bok och man mår flera gånger illa av handlingen, men den är samtidigt trollbindande.

Ingen dans på rosor

Ingen dans på rosor av Hannah Green är en självbiografisk bok som är skriven under pseudonym av Joanne Greenberg. Det handlar om en schizofren tjej i slutet av tonåren som har kämpat hela sitt liv med att vara annorlunda och utanför. Till slut bestämmer föräldrarna att lägga in henne på ett mentalsjukhus. Det är med stor tvekan och mycket skuld som de tar beslutet.

Boken skildrar Deborahs tid på sjukhuset och man får följa hennes tankar både i den riktiga världen och den egna värld hon har skapat inom sig som tom har ett eget språk. Hon får förtroende för sin läkare och långsamt och mödosamt börjar hon ta sig ur sin schizofreni för att kunna leva ett någorlunda normalt liv utanför sjukhuset.

Det är en bok om föräldrars kamp mellan förtvivlan, skuld och kärlek. Förtvivlan över att aldrig räcka till, att inte veta om det är ett riktigt beslut att lägga in henne. Skuld för att de kanske är medskyldiga till sjukdomen, för att deras andra dotter inte får den uppmärksamhet och tid hon förtjänar. Och kärlek till ett barn som är annorlunda, vilket man så länge har försökt och velat förneka. Man får följa deras tankar och känslor under tiden Deborah befinner sig på sjukhuset.

Ingen dans på rosor är oerhört bra och otroligt intressant. Man får en hemsk inblick i hur det är att leva med den här sjukdomen och hur det är för familjemedlemmarna. Det är ovanligt att få se en sådan sjukdom skildras av den drabbade själv. Ofta skildras sjukdomen sedd utifrån av någon närstående, som i tex. Inte som andra döttrar av Nancy Spungen. Det gör den här boken väldigt annorlunda än vad man är van vid. Jag kan verkligen rekommendera alla att läsa den här boken.

Målning och så lite allsång

Vi har haft fullt här hemma med målning av uteplatsen, därav bloggtystnaden här. Jag insåg att jag lade ner alldeles för mycket värdefull tid här som jag borde lägga på målning istället. Men nu är allt nästan färdigt. Fönsterna är kvar, men det har ju inte ens gått att måla dem pga det usla vädret. Idag startade vi i alla fall det arbetet och vi har en liten chans att fortsätta imorgon innan regnskurarna återigen dyker upp på söndag.

Men vi har ju inte bara målat här hemma. Lite annat har också hunnits med. I onsdags tog vi med bästa vännerna J&M på allsång i Dörarp, av alla ställen. Måns Zelmerlöw och Sonja Aldén skulle komma dit och då passade vi på att ta en kvällstur dit ut. Att jag ens vet var Dörarp ligger är för att min kompis mormor och morfar bor där och vi hade hästarna på sommarbete där under hela min barndom.

Det var en jättehärlig kväll och vi satt i våra fina brassestolar som skolan gav oss i sommarpresent och hade medhavd picknick, medan vi stämde in (eller nja, bara ibland) i alla allsånger. Dragplåstret var förstås Måns och Sonja, eller mest Måns om man lyssnade på publiken. Båda gjorde ett strålande jobb och framförde 4 egna låtar var samt 2 allsånger då de gick ut i publiken med micken och lät alla sjunga med. Det var som på Skansen, fast modell mindre. Tidigare i år hade Anna Book, Jessica Andersson, Andreas Lundstedt, Nordman m.fl. varit där. Det är ett nytt koncept för i år eftersom Gyllene Rasten har nya ägare. Dit ska vi definitivt nästa sommar igen!

Vi stod i kö 1,5 timme för att få autografer… Håkan skulle ha Sonjas skiva och hon skrev “Grattis Håkan på 35-årsdagen”, och så fick jag ta en bild av de två. Och med tanke på mina känsloyttringar efter Justinkonserten var väl det här det minsta jag kunde gå med på. Vad gör man inte för sin älskling. Och jag ville ju ha Måns autograf så klart, men jag ville inte att Håkan skulle ta ett idolkort med oss två. Jag tycker sånt är så pinsamt. Är man inte för gammal för sånt när man fyllt 30? I synnerhet som själva idolen är nästan 10 år yngre. Dessutom stod 3 elever från vår skola precis framför oss i kön och de hade skrivit Månslovers på sina tröjor och Måns i pannan och de räckte över blommor och nallar till honom och tog minst ett kort var med sig och honom. Det var deras fjärde (!) konsert med honom nu i sommar, och fler skulle det bli. Eftersom jag kom direkt efter dessa 14-åringar kändes det dötöntigt att själv be om ett idolkort.

Ett litet uppehåll

Nu tar jag ett litet blogguppehåll, på obestämd tid.

Jag vet att ni röstade på att Bokfemman skulle pågå hela sommaren, men jag lovar att ge er en vecka 30. Fram tills dess får ni läsa en massa och förbereda inför höstens Bokfemmor.

Ha en bra sommar allihopa!

Human trafficking

Igår såg vi en vidrig film vid namn Human Trafficking med bl.a. Donald Sutherland och Mira Sorvino i huvudrollerna. Vi har haft den hemma en tid, men jag har inte kunnat samla mod till att se den. Som ni förstår på namnet handlar den om human trafficking och den är inte lätt att se. Man mår så fysiskt och psykiskt illa av att se den, men den är så viktig att se.

Den är uppdelad i två delar och förmodligen har den visats som serie på TV tidigare. Som sagt, den är vidrig men jag rekommenderar ändå alla att se den. Vi kan inte blunda för att det här ändå finns och jag önskar att det fanns något man själv kunde göra för att förhindra det. Det är kanske svårt att göra något stort, men att hålla ögonen öppna är en viktig del.

“Det moderna slaveriet kommer att fortsätta så länge vi väljer att blunda för det.” Så avslutas filmen, och det är mening värd att tänka på.