Den här boken blev ju väldigt hypad och omtalad i höstas, och jag kände mig lite som ett frågetecken. För hur intressant kan det egentligen vara att läsa om en gammal polarexpedition? Inte alls, bestämde jag mig för och kategoriserade in den som en ska-inte-läsa.
Men så hörde jag en intervju med Bea Uusma på Rix fm och som alltid blir jag så fascinerad när jag får höra om arbetet bakom en bok. Det brukar nästan alltid leda till att jag bara måste läsa boken, när jag har fått bakgrundsinfon. Och boken fortsatte ju dessutom att poppa upp i alla möjliga diskussioner, och den hissades och hyllades av allt och alla. Efter den där intervjun lånade jag hem boken från bibblan och sedan var det jag som satt där hemma i soffan och hänfördes och tittade på bilderna och bläddrade undrandes mot slutet.
Det är en fantastisk bok. Det räcker egentligen med att konstatera det. Den bjuder på en intressant historia men också så himla mycket kärlek och sökande att man även som läsare rycks med och vill veta vad som egentligen hände. Så fort jag hade läst ut den insåg jag att jag har ett museum att besöka i sommar – i Gränna. Som tur är ligger det bara några få mil bort och jag tror faktiskt att jag redan har varit där under min skoltid.
Den här boken är ett måste att läsa, oavsett om man är intresserad av polarexpeditioner eller inte. Och se till att ta den illustrerade utgåvan. Det är bilderna som gör halva grejen, även om flera av dem är korniga eller bara visar is/stenar.
Nu är jag sugen på att hitta en egen expedition att söka fakta om, även om inte heller jag gillar kyla eller är särskilt äventyrlig av mig (som Bea Uusma påpekar om sig själv i boken). Det kanske finns någon expedition i sydligare breddgrader att utforska?
*malins bokblogg* 