Västmanländskan hade ett så himla intressant inlägg för några dagar sedan. Hon funderade över vad som gör en bokblogg bra, eller rättare sagt varför hon själv tycker om en viss bokblogg. Och det fick även mig att börja fundera över vad det är jag gillar hos de bokbloggar jag läser.
Jag tror att det allra första är den övergripande känslan. Jag vill känna mig välkommen på en blogg för att läsa, och ännu mer för att kommentera. Att det finns en inbjudande ton. Jag gillar att se skribenten bakom inläggen, när det blir lite personligt. Jag menar inte att jag behöver se vad som åts till middag, men jag vill gärna se ett ”jag” i texterna. Att få veta vad bokbloggaren själv tycker om böckerna eller om annat som hon skriver om. Och ja, jag skriver HON för jag läser bara kvinnliga bokbloggare av någon anledning. Det får gärna bli en ändring på det dock.
Som sagt, personligt och gärna riktiga nörderier om böcker eller annat. För min del behöver det inte bara handla om böcker. Jag behöver inte heller dela lässmaken. Många bokbloggar jag läser har en helt annan lässmak än min egen, men det tycker jag snarare berikar. Ibland får det mig faktiskt att hitta lite annat att läsa, att vidga vyerna.
Som språknörd fastnar jag så klart för språket. Jag läser många fina bokbloggar där varje inlägg är en fröjd att läsa. Sådant gillar jag. Jag gillar också när det uppdateras ofta, men det är ju enbart för min egen skull – för att alltid ha något att läsa. Och jag gillar när skribenten svarar på kommentarerna – när det blir lite dialog i kommentarsfältet.
Något som jag däremot inte gillar är när det finns listor med ”undvik de här författarna”, men sådana bloggar har jag inte sett på länge. Antingen har jag lyckats undvika dem eller så finns de inte kvar. Ett tag hamnade jag på bloggar där folk som läser t.ex. Coelho i stort sett idiotförklarades, och sådant tycker jag bara är trams. Smaken är som baken, så är det bara. Alla kan inte gilla samma litteratur och det är väl helt underbart att det är så? Det är ju det som är så roligt med alla bokbloggar. En bok älskas av någon och ratas helt av någon annan. Visst är det häftigt att man kan tycka så olika om samma bok.
För min egen del bokbloggar jag främst för mitt eget minnes skull. Som en slags läsdagbok för att minnas. Men också för att det har fått mig att tänka på böcker och läsning på ett annat sätt. När jag började blogga mars 2007 var det först en personlig blogg som sedan kom att bli personlig med bokinlägg för att senare delas upp i två delar – en bokblogg och en separat personlig. Att blogga om böcker är lite att gå tillbaka till när jag pluggade litteraturvetenskap och engelska då jag fick frossa i läsandet och diskuterandet efteråt. Det är lätt att sakna det. Att läsa en bok och sedan bara lägga den åt sidan när man egentligen vill bubbla ut sina tankar om läsningen. Då är bokbloggandet en perfekt ventil för det. Och att ha ett ställe där jag kan nörda loss om bara böcker, bokfoton eller annat bokrelaterat – så skönt.
Och sist men inte minst – jag gillar när bokbloggaren blir som en vän man hälsar på hos. När att läsa bloggen blir som att titta över på en fika hos en vän. Då är det som allra bäst.
I går tog jag tag i Alice Munros För mycket lycka, en biblioteksbok som har legat oläst här hemma ett tag. Jag har läst en massa hyllningar om denna författare, som också brukar finnas med i diskussionerna inför Nobelpriset, men aldrig läst något av henne. Därför satte jag upp henne på årets Boktolva.
