Små citroner gula

För många år sedan, före bloggens tid, läste jag Kajsa Ingemarssons Små citroner gula. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den här boken, men att många andra inte gjorde det. Två personer läser ju aldrig samma bok på samma sätt, och det här är nog ett tydligt exempel på det. Händelsen med mamman och Agnes sätt att hantera det och gå vidare var det som gjorde störst intryck på mig.

I lördags överraskade jag sambon med bio och restaurang eftersom han fyller år i dag. Jag fixade barnvakt och valde en eftermiddagsbio för att dottern inte skulle behöva sova över. Då finns det inte så mycket att välja mellan, i alla fall inte i Jönköping. Små citroner gula var ett av alternativen, och även om jag var lite osäker på om sambon skulle gilla den, fick det ändå bli den.

Det visade sig vara ett lyckokast, för vi tyckte båda väldigt mycket om filmen. Och då vill jag tillägga att både sambon och jag brukar undvika svenska filmer. Ingen av oss är särskilt förtjusta i svenska filmer. Men vi skrattade flera gånger under filmen, och skådespelarna var ovanligt bra och passande för sina roller. Det blev en väldigt lyckad biostund, för oss båda två. Förresten så skrattade hela biografen under filmen – det var väldigt härlig stämning därinne.

En riktigt mysig, rolig och härlig feelgood-film!

Och när jag hade sett filmen blev jag så klart sugen på att läsa mer av Kajsa Ingemarsson. Det var länge sedan jag läste något av henne nu. Senast jag var på bibblan lånade jag hem Lyckans hjul, och den känns ännu mer aktuell nu efter biobesöket. Visst är det konstigt det där – ibland glömmer jag liksom bort författare, trots att jag egentligen tycker väldigt mycket om dem. Då krävs det att något väcker minnet igen så att de kommer tillbaka i blickfånget.

Marley och jag – filmen

Jodå, jag satte mig framför tv:n för att se filmen i går. Det tog bara några minuter in i filmen för att minnet skulle vakna till liv och jag började komma ihåg den. För jag hade ju sett den innan, det kom jag i alla fall ihåg, men vad jag tyckte om den fanns inte kvar i minnet.

Så här i efterhand tycker jag (så klart…) att boken är oändligt mycket bättre. Filmen är lite småcharmig och mysig och visst grät jag en skvätt, men boken har ett helt annat fokus. I filmen känns det inte riktigt som Marley och hans egenheter kommer fram. Det känns mer som om fokus ligger på familjen och att han är lite av en bidetalj. I boken är det han som är i fokus och man förstår mycket mer varför han kallas ”världens värsta hund”. I filmen framstår han som rätt odräglig, men i boken – ojojoj…

Såg du filmen i går och gillade den kommer du att gilla boken ännu mer. Läs den!

Kvällens filmtips

I kväll går Marley och jag på SVT1 kl. 22.00. Filmatiseringen av boken Marley och jag; livet och kärleken med världens värsta hund av John Grogan, en bok som jag älskade på grund av dess charm och humor.

Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag tyckte om filmen så det blir att se om den i kväll. Jennifer Aniston och Owen Wilson har huvudrollerna.

Missa inte kvällens film!

Filmatiseringen av Allt för min syster av Jodi Picoult går på TV4 i kväll. Se den! Och har du inte läst boken bara måste du se till att göra det också. Oerhört tänkvärd.

Spännande filmatisering

I går kväll såg vi The Lincoln Lawyer, med Matthew McConaughey (en av mina absoluta favvoskådisar) i huvudrollen. Han spelar advokaten Mickey Haller som får ett fall där han ska försvara en ruskigt rik kille som anklagas för att ha misshandlat en kvinna svårt, något han förnekar. Det verkar vara ett solklart fall och han får bra betalt. Det dröjer dock inte länge förrän han inser att det är något lurt med det hela. Det är en helt otroligt bra och mycket sevärd film! Spännande in i det sista, intressant, klurig och med många bra skådisar. Marisa Tomei, Ryan Phillipe och William H. Macy gör alla bra prestationer i filmen.

Filmen är baserad på Michael Connellys bok med samma namn (från början kallad I lagens limo). Jag har inte läst boken, eller något annat av författaren. Hans böcker är inget som direkt lockar mig, men den här boken skulle jag faktiskt kunna tänka mig. Det är lite John Grisham över det hela.

Kolla in trailern till filmen här.

Tre filmatiseringar att kolla in

Det där med filmatiseringar av böcker kan ju bli hur som helst, men på senaste tiden har jag sett tre stycken som jag vill rekommendera.

Den första är Sarahs nyckel, baserad på boken av Tatiana de Rosney. Boken var otroligt bra och filmatiseringen gjorde ett djupt intryck. Det är en tung film, på så sätt att det är så starkt att se. Hjärtslitande. Och det spelar ingen roll om den är trogen boken eller inte, den är lika bra oavsett.

Den andra är Damernas detektivbyrå, baserad på boken av Alexander McCall Smith. En bok som jag inte har läst, men efter att ha sett filmen blev jag ruskigt sugen. För åh, vilken härlig film! Rolig, charmig och riktigt mysig. Jag älskar karaktärerna och skådisarna är suveräna.

Den tredje är Flickan från ovan (The lovely bones), baserad på boken (men jag läste den före bloggens tid så det finns ingen recension här…) av Alice Sebold. En otroligt bra film med lika bra skådespelare. En både mörk och vacker film på samma gång.

Jag skriver inget innehåll om filmerna, men är man nyfiken kan man klicka på länkarna till böckerna för att se lite mer vad de handlar om. Har ni inte läst böckerna så har ni ju också fått lite boktips på köpet! Och jag ska lägga till Damernas detektivbyrå till min att-läsa-lista.

Hur kan jag ha missat det!

Några sekunder in i Dirty Dancing drabbas jag av en aha-upplevelse. Mamman i Dirty Dancing är ju mormor i Gilmore Girls! Huuur kan jag ha missat det? Jag har sett DD jag vet inte hur många gånger, och så sent som förra året plöjde jag igenom alla 7 säsongerna av GG. Flera gånger har jag tänkt tanken att jag känner igen henne, men inte har det klickat… Förrän i kväll.

Ja ja, alltid lär man sig något nytt.

Det gick inte

Vi hyrde hem filmen En sorts kärlek, baserad på boken med samma namn. Efter bara några minuter tyckte T att det räckte så vi pausade och jag tänkte att jag skulle kolla färdigt på den ensam senare i stället. Men, men. Jag gjorde ett försök, men orkade inte så länge innan jag bestämde mig för att helt skippa att se den här filmen.

Visst brukar boken alltid vara bättre än filmen, och här var det verkligen så (av den bit jag såg av filmen i alla fall). Det kändes mer som uppradade scener och man fick ingen känsla för personerna eller handlingen. Kanske blev filmen bättre så småningom, men jag orkade i alla fall inte ens se klart den. Och det är väldigt sällan jag inte ens kollar färdigt på en film. Så nej, det här var ingen favoritfilm.

Mother and child

Jag måste rekommendera vidare den här filmen till er för den är bara så himla bra! Hela filmomslaget är fullt av jublande utrop från filmkritiker och jag kan bara instämma i deras hurrakör.

Karen är 14 år då hon blir gravid och hon adopterar bort dottern Elisabeth. Under hela sitt liv finns dock dottern i hennes tankar, men hon vågar inte leta upp henne av rädsla för hur dotterns reaktion ska bli. Elisabeth växer upp till en hård karriärskvinna som alltid tar sig dit hon vill, men under den hårda ytan döljer sig en helt annan människa. Vi får också följa Lucy, som tillsammans med sin man länge har försökt bli gravida utan att lyckas. Under Lucys påtryckande bestämmer de sig för att adoptera och blir utvalda av en mamma att adoptera hennes son.

Början av filmen är inte så intressant. Människorna i filmen känns väldigt bittra och känslokalla. T gick t.o.m. ifrån filmen efter ett tag eftersom den var så tråkig och negativ att titta på. Jag satt dock kvar och därmed fick jag också min belöning. Jag ska inte avsöja vad som händer för det var just vändningen i filmen som gjorde den så bra. Det händer i alla fall en massa saker och filmen får en sådan otrolig  känsla. Jag satt helt trollbunden resten av filmen. Det är en film om relationer och främst då den mellan mor och dotter.

Det här är definitivt en av de bästa filmer jag någonsin har sett! Förutom en stark story som berör har filmen flera otroligt bra skådespelare – Annette Bening, Naomi Watts, Samuel L Jackson, Kerry Washington och Jimmy Smits.

Se den här filmen! Och ladda med näsdukar.

Se trailer här:

Eat pray love – filmen

Sommaren 2009 läste jag boken Lyckan, kärleken och meningen med livet, som den här filmen baseras på. Jag var inte jätteförtjust i boken och rusade därför inte heller till biografen när filmen kom. Men så har jag läst en hel del positiva recensioner av filmen, och många har antytt att filmen är bättre än boken. I går kände jag att det var dags för lite film igen och drog med mig T till videoaffären. För en gångs skull fanns det en hel drös med filmer som vi inte sett, eftersom vi den senaste tiden knappt sett på film alls. Och i hyllan fanns ett enda ex kvar av den här filmen – jag haffade den direkt.

Och jag håller med – filmen är så mycket bättre än boken. I boken retade jag mig på hennes klämkäcka språk och det slipper man ju i filmen. Dessutom är det ju en fröjd för ögat bara att se alla vackra ställen hon besöker. Liz Gilbert, som alltså är huvudperson, tröttnar på sitt liv och sitt äktenskap och bestämmer sig för att ge sig ut på en lång resa för att hitta sig själv. Resan tar henne till Italien med dess fantastiska matkultur, Indien och lugnets meditation samt Bali där hon åter möter kärleken. Alla ställen uppfyller olika behov hos henne och deras symboler återfinns i titeln eat pray love.

Att Julia Roberts gör huvudrollen gör ju inte direkt filmen sämre – gör hon ens dåliga roller? Sedan återfinns vår svenska skådis Tuva Novotny i en av rollerna. Om jag ska klaga på något i filmen så är det scenen med dem där de går ut för att köpa ”tjockisjeans”. Deras uppfattning av tjockisjeans är ju ett direkt hån. Anledningen till köpet är att båda har gått upp flera kilo i vikt sedan ankomsten till Italien och all mat de ätit där. Och då undrar jag varför man går ut och köper jeans som man måste ligga ner för att komma i, jeans som dessutom är så små och smala i storleken att ordet ”tjock” inte ens kan förekomma i dess närhet. Nåväl, den scenen var snart förbi som tur var.

Det här är en riktig feelgood-film som jag varmt rekommenderar. Men! Se till att antingen äta under filmen eller att ha ätit precis innan. Scenerna från Italien skulle vara outhärdliga att se annars, om man har en kurrande mage. Som tur var hade jag ju läst boken och visste vad vi hade att vänta oss så vi hade förberett med god mat till filmen. Ett måste! Sedan var det bara att njuta av härliga miljöer och en skön stund i soffan. Inte illa en tisdag kväll!

Carried away… again!

Två st biobiljetter till följande film är nu beställda:

Oh yes, J och jag kommer att vara där på premiären! (Hade jag bara vetat om det hade jag bokat biljetter till smygpremiären, men i Jkpg var de helt slut och i Växjö bara dåliga platser kvar…) Snaaaart…

Snart kommer den!

Yes! Snart, snart kommer den här filmen på bio! Den sätts genast upp på att-se-listan. Jag ville ju se den redan när jag såg trailern i USA i höstas. Den är sen hit tycker jag allt. Men jag har ju läst boken och förberett mig innan. Snart!

Charmed

Jag plöjer tv-serien Charmed här hemma. Det är hur skönt som helst att sätta på ett avsnitt när man kommer hem från jobbet, eller när man har lite tid över men inte orkar kolla på en hel film. Charmed är också så där lagom lättsmält underhållning. Det gör inte så mycket om man råkar sova några minuter under avsnittet…

Annars plöjer T och jag en jädrans massa film. Jag vet inte varför jag aldrig bloggar om filmer, men jag har helt enkelt inte pallat. Jag ser ju många fler filmer än vad jag läser böcker. En tanke jag fick härom dagen var att jag under nästa år i alla fall ska göra en filmlista för att se hur många filmer vi ser under ett år. Det är nog en hel del. Men blogga om varje film? Nja… det blir nog för mycket.

Men tillbaka till Charmed. Nu har jag påbörjat säsong 4 och Prue är ersatt av Paige. Det gillar jag inte riktigt, men det är bara att gilla läget. Jag börjar hur som helst redan nu fundera på vilken tv-serie jag ska plöja sen. Förra året var det ju SATC som gällde. Vad ska jag plöja nästa år? Några tips?

Twilight av Stephenie Meyer

Det här är andra gången som jag läser den här boken, fast den här gången på engelska. Efter att ha sett filmen bestämde jag mig för att läsa om serien från början, fast på engelska, innan jag läste de sista delarna. Jag är van att läsa på engelska, men den här boken innehöll faktiskt en hel del ord som jag inte kunde. Tur att jag hade T bredvid som fick bli min personliga ordbok (han har ju bott i USA ca 5 år så hans ordförråd är bättre än mitt, i alla fall vad gäller slang).

Boken var precis lika bra som förra året, men det är klart att det är bättre att läsa den på originalspråket för att verkligen kunna få en känsla för Stephenie Meyers språk. Nu håller jag på att läsa om även andra delen. Sedan väntar del tre och fyra som jag ju faktiskt inte ens läst än… Och i november kommer filmatiseringen av andra boken. Av trailern att döma kommer den att bli precis lika bra som ettan …

Den här gången tänkte jag mycket på kritiken som har riktas mot boken. Många tycker att Bella är alltför beroende av Edward och att deras förhållande inte är sunt. När jag har varit inne på amerikanska bloggar har jag läst föräldrars kommentarer om att förbjuda sina döttrar att läsa de här böckerna. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla andra ungdomsböcker jag har läst, eller vuxenromaner för den delen. Skildras inte kärleken alltför ofta som alltför rosenröd? Sagorna som vi växer upp med består ju väldigt ofta av en passiv prinsessa (vacker så klart) som bara inväntar prinsens räddande (och han är lika vacker). I Romeo och Julia blir de ju helt galet kära bara efter ett enda möte och i slutet tar de t.o.m livet av sig för att de inte kan leva utan varandra. Litteraturens värld kryllar av fantasifulla och ibland osunda kärleksrelationer som inte skildrar en bråkdel av vad man upplever i det riktiga livet. Likadant i filmens värld. Rätt eller fel. Jag vet inte. Jag fortsätter att älska de här böckerna i alla fall.

Har du fortfarande inte läst Twilight-serien?! Läs, för sjuton gubbar!

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Hmm… På bokens baksida står ingenting om vad den handlar om. Därför vill jag inte heller avslöja något här. Jag tror nämligen att det tar bort en del av läsupplevelsen om man vet för mycket innan, eftersom handlingen är väldigt speciell.

Man får i alla fall veta att boken handlar om nioårige Bruno och att den utspelas under andra världskriget. Det är en bok som kräver viss förförståelse, att man i alla fall kan grunderna om andra världskriget. Det är en annorlunda skildring ur ett barns perspektiv och det är just det berättargreppet som gör boken så bra. Den mesta handligen är den som man själv får läsa in mellan raderna. Mycket intressant, stark och tankeväckande bok.

Som sagt, den är inte helt lätt så det är absolut ingen barnbok. Det är egentligen mer än vuxenbok än för ungdomar. Just nu läser mina åttor om andra världskriget och de har nog precis kommit så långt i sin faktakunskap att de kan förstå boken, men jag tror att det också är mycket i den som de inte förstår.

Det är en tunn bok som man läser ut på nolltid, men trots få sidor är det mycket innehåll. Det är fängslande läsning, och skrämmande. Jag läste ut den i fredags och jag har haft bilder från boken i huvudet under hela helgen. Det är svårt att slå ifrån sig.

Bokens filmatisering kom förra året och jag ska definitivt klicka i den på önskelistan från Lovefilm. Om du är nyfiken på den så kolla in trailern här nedanför, men om du inte har läst boken innan så är det spoilervarning…