Bokmässan 2016


Det var 3 år sedan jag var på Bokmässan så i går eftermiddag drog jag med mig mannen dit. Det blev en väldigt givande och rolig eftermiddag med många möten och härliga bokinköp! 


Min första programpunkt var att träffa Johanna Thydell och köpa hennes nya bok Mornitologen. Det var många, många år sedan vi sågs senast, säkert minst 10 år sedan? Jag fick i alla fall en stor kram och en signerad bok, för konstigt nog har jag ingen signerad bok av henne tidigare. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa hennes bok – hon är en stor favorit!


På väg till en helt annan grej fick jag syn på att Martina Haag stod och signerade och eftersom jag faktiskt inte äger Det är något som inte stämmer passade jag på att köpa och få den signerad. Jag sa till henne att jag hade röstat på den till Årets bok och hon sa att priset säkert skulle gå till Elena Ferrante. Då visste hon ju redan att det var hon själv som var vinnaren, men hon var en skicklig skådis.🙂


En annan programpunkt jag såg fram emot var Lena Furbergs signering. In i det sista velade jag vem som skulle få den nya Mulleboken – dottern eller jag? Det fick bli till dottern, men jag köpte också en Mullesamling som hon signerade till mig. 

När jag var liten prenumererade jag på Min Häst och älskade Lena Furbergs teckningar enormt. Jag samlade på Min Häst och hade över 500 tidningar. Jag skänkte dem för bara några år sedan. Det gjorde ont i själen, men det var tvunget.


Sedan gick jag förstås till utdelningen av priset Årets bok och ja, jag gissade och röstade på Martina Haag som vann så välförtjänt. Och vad rolig hon var! Det var en väldigt trevlig prisceremoni. 


Och däremellan träffade jag den väldigt trevliga Kristina Emanuelsson och köpte en signerad Viskskrik av henne. Mannen och jag blev också bjudna på choklad av lika trevliga Sofia Rydemalm som signerade sin bok  Chicolat. Ja, och så var jag för första gången någonsin uppe i Bokbloggarrummet där jag äntligen fick träffa Ulrica, och Linda som jag har träffat en gång tidigare. Det var kul! Nästa år hoppas jag kunna vara med på några bokbloggarevent också. I år hanns det inte med. 

Och så blev det ännu fler böcker, både till mig och barnen. Och ost! Det fick mannen gå och bära på.🙂

Efter en härlig eftermiddag var det dags att ta bilen hem igen. Så för min del är Bokmässan slut för det här året, även om jag njuter av alla uppdateringar därifrån som alla andra gör på Instagram. Ses nästa år! 

Fredriks fika av Fredrik Nylén


När jag fick den här boken hade jag ingen om vem Fredrik Nylén är, men tydligen kom han tvåa i Hela Sverige bakar 2013. Jag kollar inte på bakprogram, men jag tycker att det är rätt kul att baka. Jag är inte lika förtjust i att äta upp det, men som tur är finns det andra här hemma som gärna äter. Roligast är egentligen att baka när man har bjudit hem folk. 

Den här boken innehåller rätt enkla recept, och med enkla menar jag sådana som egentligen vem som helst fixar att baka. Jag gillar inte när recept blir för långa och krångliga med en massa olika moment. Jag föredrar muffins och kladdkaka – man rör ihop allt, tjoffar ner i en form och sedan ska det stå relativt kort tid i ugnen. 

Jag testade att laga några recept och att de blev rätt misslyckade har inget med själva recepten i sig att göra. Jag skyller det ena missödet på vår gamla ugn som är svår att lära sig vad gäller hur länge saker ska gräddas. Den ena kakan behövde vara inne superlänge i ugnen vilket gjorde att den blev bränd men ändå geggig i mitten. Sonen och jag tyckte ändå att den blev rätt god, om man skar bort det brända. Dottern var inte lika förtjust. Däremot gillade hon den andra kakan, som blev fin men som inte alls föll mig i smaken. Nåväl, man kan inte lyckas varje gång. Nästa gång blir det något recept med blåbär!

Den här boken är nog en ganska bra basbok för den innehåller t.ex. klassiker som drömmar, syltgrottor och jordgubbstårta. Samtidigt finns moderna recept dom t.ex. Butterkaka med havtorn och lakritssnittar. Något för alla med andra ord. En trevlig bakbok som inte känns sådär flådig och otillgänglig som en del kan göra. Rekommenderas! 

Recensionex från Semic

Fyren mellan haven av M L Stedman


Den här boken kommer som film nu i höst, med Alicia Vikander och pojkvännen Michael Fassbender i huvudrollerna. De träffades tydligen i samband med inspelningarna. Det har ju absolut ingenting med boken att göra, men det är sådan där typisk kuriosa som min hjärna suger åt sig och minns.🙂

Tom jobbar som fyrvaktare och när han träffar den levnadsglada Isabel tänker han först att hans livsstil inte alls är något för henne. Men kärleken segrar och snart blir även Isabel en del av detta speciella sätt att leva. De bor på en avlägsen ö utanför Australien och den enda kontakten de har med omvärlden är med några månaders mellanrum då en båt kommer med proviant och annat de behöver. En dag kommer en liten båt till deras ö och i båten finns en död man och en liten bebis som mot alla odds lever. Paret bestämmer sig för att ta hand om flickan och låtsas att Isabel har fött henne. De begraver mannen på ön och inleder sina nya liv som föräldrar. Några år senare är det dags för dem att göra ett ovanligt besök till fastlandet och där upptäcker de att deras egen lycka är någon annans tragedi.

Det här var en bok som jag läste med magont. De väljer att ta hand om ett barn som de inte vet något om, ett barn som trots att det bara är ett spädbarn har en egen historia innan de hittar henne. Det är en bok om moraliska dilemman – vad är rätt och fel? Och vem kan egentligen avgöra det? Eftersom man som läsare följer Isabel och Toms liv och deras svåra kamp för att få barn är det så lätt att förstå deras val och ställa sig på deras sida. Jag kom på mig själv med att heja på dem hela boken igenom, trots att det de gör egentligen är så oerhört fel. Hela boken är så oerhört gripande och det är både sorg och kärlek. Jag är ju som sagt en väldigt lättrörd person, men att undvika att fälla tårar när man läser den här är nog oerhört svårt. Den berör.

Jag ser väldigt mycket fram emot att se filmatiseringen av boken. Jag kan tänka mig att Alicia Vikander passar väldigt bra i rollen som Isabel. Kommer nu i september! Det gäller nog att ha med sig näsdukar in i biosalongen…

Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg


Jag är väldigt förtjust i att läsa kvinnliga svenska författare, särskilt när de skildrar vardagsliv, familj och relationer. Det är något med igenkänningen som jag gillar, nästan som att få kika in hemma hos andra familjer. Familjer som skulle kunna vara ens grannar. Egentligen visste jag inte så mycket om den här boken när jag reserverade den, men på omslaget finns fina hyllningar och det kändes som en bok som jag skulle gilla.

Den främsta huvudpersonen i boken är Agnes och det är runt henne och hennes familj storyn kretsar. Hon har två barn och är separerad från deras pappa, en skilsmässa som berodde på hans otrohet och det är ett svek som sitter djupt i henne. Efteråt träffade hon Tobias och nu bor de tillsammans i ett hus med alla barnen. Hans förra fru dog i cancer och när även Agnes drabbas av cancer tänker hon först och främst på hur han ska reagera. 

Mitt i rädslan över knölen i bröstet har hon fullt med hennes och Tobias tonårsdöttrar som ständigt bråkar och som får henne att undra om det var rätt beslut av Tobias och henne att slå ihop sina familjer och bo ihop. Dessutom får hon veta saker om sin höggravida syster Cissi som gör att de blir riktiga ovänner. 

Det är en bok om relationer – familj, syster och kärlek. Man får följa både Agnes och Cissi i deras vardag och hur de tänker om allt som händer. Nu är det här tydligen en fristående fortsättning av hennes förra bok och det var synd att jag inte visste det för då hade jag läst dem i rätt ordning. För jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är en lättläst, mysig och berörande bok som lockar fram en del tårar mot slutet. Det är ingen snyfthistoria i sig, det är mer att den väcker känslor. Sedan är jag ju i och för sig en rätt lättrörd person. 

Jag vill verkligen rekommendera den här boken. Jag kommer definitivt hålla utkik efter nya böcker av Anne-Lie Högberg. Och frågan är ju om det funkar att läsa första delen nu i efterhand? Någon som läst och kan tipsa? 

Stora löparboken för kvinnor av Lovisa Sandström och Jessica Almenäs


Att jag skulle köpa den här boken är egentligen supermysko. Jag har alltid avskytt löpning, helt enkelt för att jag har varit så kass på det. Lyfta tunga vikter – ja, gärna. Yoga – japp, gärna det. Springa – ojojoj… 

Men så i våras bestämde jag mig för att faktiskt satsa på löpningen. Jag kände att jag var lite trött på att vara så himla kass på att springa. Vilken annan träning jag än gör och jag kan pusha mig och köra lite mer, lite till. Men inte med löpningen. Minsta jobbigt och jag bara stannar tvärt. Efter att ha sett den här boken på flera ställen blev jag nyfiken och tänkte att om jag någon gång ska komma över mitt löphat måste jag ha en strategi. Och nog för att jag kan mycket om träning, men inom löpning kan jag absolut ingenting. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lägga upp träningen för att nå mitt mål. 

I boken finns olika träningsprogram där man kan välja om målet är 5km, 10km, 21km eller maraton. För varje mål finns också tre olika nivåer beroende på hur tränad man är. Mitt mål var 5km och eftersom jag var helt novis valde jag att träna efter nivå 1. Efter 5 veckor skulle jag nå målet efter att ha tränat efter programmet 3ggr/vecka. Jag körde exakt enligt schemat och sprang 5km redan efter 4 veckor, med världens bästa känsla i kroppen. Ren lycka!

Nu är målet att klara milen, allt enligt bokens upplägg. Och för första gången i hela mitt liv tycker jag faktiskt att det är roligt med löpning! Jag har lärt mig massor om löpning tack vare den här boken och jag kan gå tillbaka till olika faktadelar för att repetera och även ta in nya saker. 

Min svägerska som i motsats till mig är duktig på att springa, tyckte också om boken. För hennes del kunde hon ta del av träningsschemat mer för att få ett roligare upplägg på sin träning i stället för att bara nöta. 

Tack vare den här boken har jag blivit så glad i löpning att jag funderar på att springa tjejmilen i New York nästa år. Om jag vågar åka själv vill säga. I så fall blir det min 40-årspresent – både att äntligen få uppleva min drömstad och att springa mitt livs första (och enda?) lopp. 

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan


Den här boken är ett typ-exempel på hur jag faller för titlar. Jag tyckte att den lät som den perfekta sommarboken, så där mysig och charmig feel good som är så skönt att läsa under semestern. 

Pollys och hennes sambos företag tvingas i konkurs och i ett svep förlorar hon allt – jobb, boende och pojkvän. För i samband med att företaget har gått nedåt har även deras relation gått samma väg. Eftersom hon har dåligt med pengar tvingas hon leta efter ett billigt boende där hon kan slicka såren en tid innan hon kommer på fötter igen. Hon hittar en smått fallfärdig lägenhet ovanpå ett sedan länge nedlagt bageri, långt ute på landet till hennes bästa väns förskräckelse. Men Polly trivs med att bara komma bort. Så småningom börjar hon lära känna nya människor: fiskarna, hennes buttra hyresvärdinna och biodlaren Huck. Dessutom flyttar en skadad lunnefågel in i lägenheten. För Polly som alltid har älskat att baka blir brödbak hennes sätt att gå vidare, men också att idka byteshandel för lite fisk eller honung. Snart sprids ryktet om hennes fantastiska bröd och hon hamnar i onåd hos den buttra hyresvärdinnan som driver traktens bageri, där det serveras oätligt köpebröd. 

Ja, alla fattar – Polly lyckas och startar eget bageri där hon säljer sitt fantastiska bröd. Det är inte svårt att lista ut och det är ju så det är med många böcker i den här genren. Jag brukar tycka att det är helt ok, och den delen köper jag även i den här boken. Men! Polly som person retar jag mig på alltmer under bokens gång. Hon blir ovän med två olika personer vid två olika tillfällen och hon ältar och ältar, precis som vem som helst kanske skulle göra. Problemet är att när hon träffar personen och är surmulen och tvär vänder hon på en femöring så fort personen frågar om de kan vara vänner igen. Javisst! utropar hon glatt, allt är glömt och förlåtet och hon är så happy happy. Och det blir precis likadant nästa gång. Det känns så platt och orealistiskt och jag retar ihjäl mig på henne just där och då. Efter den händelsen tycker jag bara att hon är jobbig att läsa om. Agget mot henne står i vägen för läsningen, storyn går inte igenom längre. 

Alla har hyllat den här boken, verkligen alla. Så om man är sugen på att läsa den här boken kanske man ska lyssna mer på alla andra som har strösslat 5 stjärnor över den. Själv var jag bara glad över att stänga igen boken och slippa den där Polly och fortsättningen ska jag absolut inte läsa.

Men visst är det härligt det där? Att man kan tycka så olika om en och samma bok?