Efter att ha blivit tipsad från flera håll om Jeanette Winterson rusade jag iväg till biblioteket och lånade två böcker av henne: Det finns annan frukt än apelsiner och Skrivet på kroppen.
Det finns annan frukt än apelsiner handlar om en superreligiös familj vars dotter visar sig vara lesbisk. Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken, för jag blir nipprig på all religiositet i boken och deras predikan och påtvingande av religionen på andra. Självklart blir dottern utstött av familjen och församlingen eftersom hon anses vara besatt av onda demoner. Hon får klara sig själv och försörjer sig bl.a. med att sminka lik. Det är en delvis självbiografisk bok som av många beskrivs som späckad med humor trots sitt tragiska innehåll. Och den här boken benämns som en flatklassiker på nätet. Jag kan inte hitta någon humor i boken alls och det sistnämna kan jag inte uttala mig om. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om författaren innan.
Det enda positiva med boken är språket och det är enda anledningen till att jag läste ut den. Winterson har ett enormt vackert språk och man fängslas och tvingas läsa vidare. Innehållsmässigt är den däremot grymt tråkig och jag finner ingen som helst mening med den. Tyvärr måste jag säga, för jag hade väntat mig mer. Efter att ha läst på nätet nu efteråt om den har jag sett att många blev besvikna på just den här boken. Många anser att hennes andra böcker är mycket bättre, så kanske ska jag faktiskt ta och ge henne en ny chans med den andra boken jag lånade. Alla förtjänar ju en andra chans. Och nu blev det nästan komiskt med sista meningen eftersom jag just skrivit en recension på en bok som hette just ”en andra chans”. Fyndigt va? 🙂
*malins bokblogg* 
Har inte läst något av den här författaren men har också hört och läst att många tipsar om henne. Men då ska jag inte börjag med den här boken då. 😀
Den här boken var den första vi läste på A-kursen i engelska. Och för mig handlade boken mer om sonen Seamus (som ju uttalas shame us). Vi hade långa seminarier om symboliken i boken och om alla namn osv.
Håller med om att den är rätt trist… Och det där med flatklassiker vet jag inte heller…
Tyckte om vissa saker i boken, bla. sättet att använda språket på. Tyckte däremot mycket bättre om Fyrväktaren! Den fängslade mig! Är ju dock alltid så svårt med tips och dessutom på en författare som kan vara ganska ojämn och skriva många olika böcker.
Humor är ju så individuellt. Själv vill jag minnas att jag upfattade och uppskattade en kärv humor mitt i eländet. Men egentligen är ju boken sorglig också, eftersom den bigotta och rigida religiositeten står i vägen för kontakt, verklig kontakt, mellan människorna. Och jag tycker nog att det finns, om inte sorg, så ett visst vemod i alla Wintersons böcker. Samtidigt som jag tycker att hon är så vass och – ja humoristisk. Ja du hör ju. Jag är helt såld på den kvinnan 🙂
Jo, visst är den en ”flatklassiker”. Jag var delvis helt salig under läsningen även om det inte höll i sig hela vägen. Gillar hennes sätt att skriva och för mig känns temat väldigt viktigt. Vet att den är en stor upplevelse för många. Har du läst Skrivet på kroppen? Vad tyckte du? Har inte läst än – men ska.