Över näktergalens golv av Lian Hearn

Det här är en trilogi som numera består av 5 delar eftersom det kommit både en sequel och en prequel. På baksidan av boken står det att ”Om man inte fängslas av Över näktergalens golv har man så lite sinne för det fantastiska i livet att man förmodligen kommer att drabbas av någon bristsjukdom.” Och det är klart att man känner pressen på sig efter ett sådant konstaterande.

Pojken Takeos by skövlas och människorna mördas, men han själv räddas av den unge herremannen Otori Shigeru. Han tar med sig honom till sitt hem där han får lära sig utveckla förmågor som han inte ens visste att han hade. Han upptäcker förmågor som legat dolda inom honom och som är en del av arvet från det legendariska Släktet.

Det är verkligen en fantastisk bok, men ändå är det något som saknas. Så fort jag läser i boken fängslas jag och läser med stor spänning. Men så fort jag lägger ifrån mig boken glömmer jag vad den handlar om och det är segt och svårt att komma in i boken igen. Den griper inte tag i mig direkt utan kräver total koncentration. Därför tvivlar jag på att jag någonsin kommer att läsa de följande delarna. Det känns som om den här boken räckte bra för mig. Jag har fått en inblick i världen och det räcker för att i alla fall stilla nyfikenheten. Kanske är det faktiskt så att jag kommer att drabbas av någon bristsjukdom i framtiden som baksidan av boken säger.

Annons