Norwegian Wood av Haruki Murakami

Det är lika bra att jag säger det på en gång. Det tog mig bara en sida att bli kär i den här boken. Språket är så bländande vackert att jag har lust att ta fram en anteckningsbok och fylla med citat ur boken. Så gjorde jag nämligen alltid förr när jag läste. Jag fyllde sida upp och sida ner med citat från böcker jag läste och sedan kunde jag gå tillbaka och läsa dessa citat och känna känslan man hade när man läste boken. Nu kom alltså lusten att göra det igen, men vem sjutton har tid med sånt nu för tiden?

Toru Watanabe pluggar på universitet i Tokyo när han åter tar upp bekantskapen med Naoko, som var hans bästa väns flickvän. De drev isär när vännen tog sitt liv. Mellan dem växer kärleken fram men helt plöstligt försvinner hon ur hans liv igen och när hon efter en tid hör av sig igen via brev berättar hon att hon är intagen på ett vårdhem för psykiskt sjuka. Samtidigt lär Toru känna en kurskamrat, Midori, som han först blir god vän med. Efter ett tag växer dock djupare käsnlor fram mellan dem och han slits mellan de två kärlekarna i sitt liv.

Jag har redan nämnt att språket är vackert och fängslande och tom karaktärerna själva i boken kommenterar att Toru använder ett väldigt vackert och speciellt språk när han talar. Handlingen utspelas i Japan, sent sextiotal och det är intressant att följa händelserna och miljöskildringarna. Jag har aldrig varit där, eller ens i Asien, men skulle väldigt gärna vilja åka dit. Det är många saker i boken, både kultur och miljö, som lockar till ett besök.

Även om jag hade kunnat skippa vissa skildringar i boken tycker jag att det är intressant läsning. Jag vet att jag har läst mycket om den här boken på flera bokbloggar och att det är tack vare dessa tips som jag gick och lånade boken. Tyvärr kan jag inte komma ihåg vilka bokbloggar just nu. Tack ni som har tipsat om den här boken i alla fall! Det var väl spenderad tid, definitivt.

Annons