Bitterfittan av Maria Sveland

Överallt där jag har läst om den här boken har det varit positiva omdömen. Alla lovordar den och säger att den är tankeväckande. Och fast att jag hade på känn att det här inte är min typ av bok, gick jag och köpte den igår.

Jag lär mig aldrig. Jag borde veta att jag ska lita på mina instinkter. För jag hade rätt i mina första tankar. Jag gillar inte den här boken alls. Den får mig bara att bli deppig eftersom huvudpersonen är så gnällig och bitter hela boken igenom. Och eftersom det enligt den här boken inte finns lyckliga par vill jag bara tala om att här har du ett! Jag är gift och lycklig. Det känns nästan som om jag borde skämmas över att jag känner så, enligt den här boken. Och det känns som om man måste avguda den här boken om man är kvinna. Jag gör visst bara allting fel. 🙂

Den här boken får mig att vilja spendera hela dagen med min man och bästa vän. Så, bort med den här deppboken nu. Nu tänker jag tillbringa resten av dagen med ett leende på läpparna och nu ska jag skriva 2 inlägg på bloggen om roliga, glädjande saker!
Annonser

13 thoughts on “Bitterfittan av Maria Sveland

  1. Den här boken har jag inte haft en tanke på att läsa, trots hyllningarna den fått. Bara titeln säger ju allt! Tack för att du bekräftade mitt antagande! =)

  2. Nä, det hade jag ju inte heller egentligen. Jag måste ha drabbats av hjärnsläpp är jag stod där och valde böcker igår. 🙂 Men det gick över som tur var! Nu känner jag mig ok igen. 😀

  3. Låter inte som en bok jag skulle gilla, litar på dig och skippar den! Livet är för kort för depp- böcker.

  4. Jag hade samma känsla som du. Likaså känslan att det ju nästan är livsfarligt att erkänna detta. Jag har bara inte träffat den sortens män som hon beskriver; det är inte min syn på vad mannen är. Däremot tycker jag att hon fick det hela mitt i prick när hon beskriver kvinnans vånda över att lämna sina barn, om så bara för en ynka vecka för att varva ner och komma ner på jorden. men då känns det främst som att det är andra kvinnor som dömer? Kvinnan är väl inte så lätta alla gånger, de heller.

  5. Fröken Johanna – Precis så känner jag också. Man ska läsa böcker man mår bra av att läsa!

    Amoroso – Visst är det hemskt att känna att man nästan ”måste” tycka om en sån här bok? Jag kände inte heller igen mig och blev nästan lite rädd – är det många som känner som hon? Och jag kände också precis som du att kvinnan inte altid är så himla lätt heller. Det kan inte vara lätt att vara gift med en kvinna som kräver att man ska ha bra morgonhumör eller som tar upp ordet skilsmässa hela tiden. Jag hade blivit knäpp…

  6. Jag tror att Bitterfittan hör till de böcker som har en högigenkänningsfaktor – och lever på just det. Är man inte i samma livssituation som huvudpersonen är det svårt att få ut så mycket av boken. Det jag tycker Sveland gör så bra är att skildra hur annorlunda livet blir inte när man är gift, utan när man får barn.

  7. Tack Malin för att du stärkte mig i mitt beslut att INTE köpa/läsa Bitterfittan. Men det var nära ett par gånger att jag övergav min instinkt. Nu blir det lättare att stå pall. Det är nog inte min typa av bok heller.

  8. Kan bara nicka instämmande!
    Jag gillade inte boken. Jag tyckte bara att huvudpersonen var gnällig och bitter, och verkade bara vänta på att den goda fén skulle komma och svinga sitt trollspö, istället för att försöka ändra sin situation själv. I min värld (vilken inte verkar vara densamma som huvudpersonens i boken) gör man något konkret istället för att bara sitta och gnälla och vara bitterfittig.
    Nej, ingen bok som tilltalade mig, tvärtomsatt jag mest och blev arg på henne ;).

    Kram
    /Ango

  9. Bokidioten – kanske är det så. Själv fastnade jag i hennes klagande på par och äktenskapet. Alla par är eller blir olyckliga enligt henne och såna påstående gör mig bara arg.

    Ivana – och jag ångrar att jag _inte_ följde min instinkt… 🙂 Där är några timmar av mitt liv som fylldes med bitterhet och som jag aldrig kan få tillbaka. 😀

    Ango – precis så kände jag med. Kom igen då iksom – gör något istället för att bara gnälla på allt o alla.

    Skönt att höra att det var fler som inte uppskattade den… Kände mig lite ensam där ett tag. 🙂

  10. Måste gå emot strömmen här och säga att ni har helt fel :-). I början är hon bitter och arg, men i slutet av boken är det ju inte alls så. Läste någon av er ut den? Tycker att boken mot slutet blir en oerhört stark kärleksförklaring till hennes familj. Att hon till sist accepterar att livet med familj och barn kanske inte blev som hon tänkt sig riktigt, men det är bra på sitt sätt ändå, det är gott nog och hon älskar sin familj så mycket och de kämpar på hela tiden för att det ska bli tillräckligt bra för alla.

    Jag grät en skvätt på slutet för hon älskar sin man och sitt barn så mycket och skriver om det så fint.

  11. Men hallå?!?

    Snacka om tjejer som sitter och bekräftar varandras bild av hur hunky dory livet är och hur bittra andra stackars olyckliga brudar är! Det är väl härligt att ni mår bra och har lyckats slippa utsättas för ojämställda äktenskap och könsdiskriminering i jobbet osv…(för det handlar väl inte om att inte vilja se…;o). Men herregud, lite mer öppen får man väl ändå vara! Livet är inte bara drinkar, gullgull och lilla smurfan…och att inse och erkänna det behöver inte innebära att man slösat tid på att sitta och läsa nåt så ”bittert”. ”Bitterfittan” är en bra och tänkvärd bok oavsett vilka egna erfarenheter man har. Visst är det skönt att sitta och bläddra i gladare litteratur, inget fel i det, men att våga läsa något som man inte bara blir glad av är faktiskt också en del av att vara människa. Ska man få ut något mer av livet än ytligt luddigt gull får man faktiskt våga sig ner lite mer på djupet, testa tjejer! Våga läsa boken, våga vara öppna för det Maria Sveland skriver, våga känna efter om det finns någon igenkänning! Ni är inte misslyckade även om ni råkar ha känt er lite ledsetbittra någon gång ibland, och ni blir inte mindre attraktiva som kvinnor heller. Bort med skyddsglasögonen, lyft blicken och se verkligheten som den är, med allt som är bra och fint i kärlek och relationer, men också att det är svårt och jobbigt ibland! Maria Svelands ”Bitterfittan” är en viktig bok och ni som kommenterat att ni ”på känn inte skulle gilla den” och är såååå glada att ni struntat i den -var lite crazy, utmana er själva och gör något nytt, det är så man växter som människa, läs den!

    /Lotta

  12. Lotta – jag har bara väntat på att ngn ska halshugga oss för våra åsikter om Bitterfittan.

    Nej, mitt liv består verkligen inte av drinkar och gullgull, långt ifrån. Och nej, jag väljer inte att inte se. Jag vet hur verkligheten ser ut. MEN jag tycker ändå inte om Bitterfittan. Man kan vara feminist och ändå avsky boken. Den här boken hade verkligen ingenting som tilltalade mig. Jag läser definitivt inte bara glada böcker. Men här gick min gräns. Hon åstadkom inga förändringar i mitt tycke, hon gnällde bara. Och jag är också bitter ibland, som alla människor är ngn gång. Jag är inte heller rädd för att det gör mig mindre oattraktiv – varför skulle det göra det?

    Däremot är jag väldigt open minded för att alla människor har olika tycke och smak. Jag kan läsa andra feministiska böcker och jubla över innehållet, men inte över Bitterfittan. Att öppna sinnet innebär ju också att man faktiskt vågar tycka annorlunda och vågar stå för sina åsikter. Och att läsa en bok bara för att man ska? Nä, det tror inte jag på.

    Vi dömer ut boken, men du ger rätt många dömande kommentarer om oss som personer. Det är i mitt tycke mkt värre att döma människor än en bok…

  13. Jag älskade Bitterfittan och rekommenderar ALLA, både kvinnor och män, att läsa den. Jag har inga barn och kan inte känna igen mig där, men jag känner igen så många av mina kompisar som fått barn och jag ser hur deras förhållande med sina män förändras och blir med ens mer ojämställt. Sara och hennes man går ju faktiskt till ett terapeutpar i boken som råder dem att ge upp ett jämställt förhållande för att det aldrig går att uppnå, men där säger ju både Sara och hennes man ifrån. Vi får aldrig sluta kämpa för det. Sara säger i slutet av boken att alla kvinnor leder sin egen jämställdhetskamp på sitt eget sätt och det tycker jag är en fin tanke som vi måste hålla vid liv. Jag grät också i slutet av boken för att jag tyckte att hon gav sin familj en sån fin kärleksförklaring och jag tycker visst att hon gör något åt sin situation – det är väl det hela boken går ut på? Att säga att det inte finns något förtryck eller någon ojämställdhet är det värsta man kan göra, för då kan man ju inte heller göra nåt åt det. Så även om man inte själv känner igen sig så kan man ju i alla fall stödja de kvinnor som INTE har det så bra, bland annt genom att läsa boken och sprida dess budskap.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s