Helon Habila är från Nigeria och det är också där hans bok utspelar sig, under 1990-talet. Det är hans debutroman och med den vann han Caine Prize for African Writing 2001.
Bokens huvudperson är Lomba, en journalist med författardrömmar. Han vill inte bli inblandad i politiken, men som hans chefredaktör James säger när han söker anställning: ”I det här landet är till och med luften vi andas politik”. James tar också död på hans författardrömmar när han säger att det inte är någon idé att skriva en bok. Ingen kommer att ge ut den eftersom folk är för fattiga för att köpa den, inte kan läsa eller för upptagna med att hålla sig undan polisen och armén.
Senare hamnar också Lomba i fängelse, vilket skildras redan i bokens första kapitel. Där är det förbjudet att skriva, men han lyckas ändå föra dagbok i smyg. När han blir påkommen blir han tvingad att skriva kärleksdikter åt fängelsedirektören som sedan ger dem till sin älskade. Lomba skriver in små sos i sina dikter för att be om hjälp och så småningom kommer direktörens fästmö på det och ber att få träffa honom.
Boken är indelad så att olika personer ger sin skildring i egna kapitel. På baksidan av boken står det att varje sådant kapitel är som en novell i sig själv. Och det är ett problem i mitt tycke. Jag tappar tråden ibland och måste fundera på vad som händer och vem det är som nu berättar. Fokus skiftar för mycket och det känns lite rörigt. Innehållsmässigt är det starkt. Demonstrationer och brutalitet är vardag för dessa människor.
Helon Habilas avsikt med boken var ”att fånga stämningen under de åren: förtvivlan, frenesin och det envisa hoppet, men framför allt den syrelösa, fängelseliknande anda som var karekteristisk för de åren.” Och det har han lyckats med. Även om boken kändes något rörig pga upplägget tyckte jag att den var läsvärd och lärorik. Trots att det är mycket våld och brutalitet finns det också hopp, kärlek, vänskap och liv i boken.
*malins bokblogg* 