Om man på baksidan av en bok skriver att alla som gillade Da Vinci-koden också gillar den här, då får man också finna sig i att jag blir kritisk. Da Vinci-koden är nämligen en av de mest spännande böcker jag någonsin har läst. De cliffhangers som fanns i den boken var inte att leka med. Den siste tempelriddaren är inte i närheten av den spänning som fanns i Da Vinci-koden. För mig är det här inte alls lika spännande läsning, men så har jag också på mig de kritiska glasögonen redan från början.
Under Metropolitans öppning av en utställning med föremål från Vatikanen, kommer fyra ryttare utklädda till riddare ridande fram till ingången. Publiken tror förtjust att det rör sig om ett skådespel men när en av ryttarna halshugger en vakt inser alla faran. Ryttarna rider in i museet och stjäl en medeltida chiffermaskin, sedan försvinner de från platsen. FBI-agenten Sean Reilly kopplas in på fallet och får hjälp av arkeologen Tess Chaykin som befann sig inne i museet under attacken. Med hjälp av Tess kunskaper leder hon dem så småningom till Turkiet, där tempelriddarnas gömda skatt ska finnas. Motståndet är dock stort. Deras fynd kan omkullkasta hela den religiösa världen och Vatikanen gör allt de kan för att stoppa avslöjandet.
Den här boken skrevs innan Da Vinci-koden, fast till en början i form av ett film-/tvmanus. Raymond Khoury ombads att stryka allt som hade med religion att göra i den innan man kunde tänkas ge ut den. De ville att det skulle vara mer en form av skattjakt. Khoury vägrade göra det eftersom hela kärnan i boken då skulle försvinna och boken gavs inte ut. Efter ett tag fick en annan förläggare upp ögonen för manuset och bad honom skriva om det till en bok. När han nästan var färdig med boken gavs Da Vinci-koden ut och efterfrågan efter liknande böcker var enorm. Plötsligt var just det religiösa temat det som lockade läsarna.
Det är absolut inte en dålig bok, men jag kan inte koppla bort liknelserna med DVK. Tyvärr, för om man inte har läst den boken innan tycker man säkert mycket om den här boken. För min del blir det dock bara en blek kopia. Man läser den och har trevligt en stund, men den lämnar ingen känsla kvar efteråt. Den börjar bra med den spektakulära stölden och hade det fortsatt i samma stil hade den varit otroligt bra. Tyvärr tappar han tråden någonstans i mitten och slutet känns bara blekt och förutsägbart.
*malins bokblogg* 
Jag började läsa den här boken men tröttnade ganska omgående. Jag håller med dig!
Jag håller med dig om din kritik Malin. Jag läste boken nu i påskas och visst var det en trevlig lässtund, men han har inte alls samma driv i sitt berättande som Brown har i DVK.