Odd Thomas av Dean Koontz

Du och jag Dean. Det var länge sen nu. Vi hade en intensiv kärleksperiod för några år sedan då jag köpte allt du någonsin skrivit och sökte efter gamla böcker som inte längre fanns att få tag på. Kanske blev det lite för mycket och lite för intensivt för nu var det flera år sen våra vägar möttes. Men det beror inte på dig. Det är helt och hållet min skuld. Du har troget fortsatt att skriva under dessa år, tålmodigt och troget väntat på att jag ska hitta tillbaka till dig. Du och jag Dean. Nu är det vi igen. Förlåt för alla dessa år. Låt oss lägga dem bakom oss och återförenas igen. Jag ska läsa allt du har skrivit under de här åren. Jag ska älska dig helt och fullt igen och fylla min bokhylla med ännu fler av dina böcker. Det är du och jag igen nu Dean. Tack för att du väntade. Och tack till hemliga bokvännen i Pocket och Prassel som förde oss samman igen.

Odd Thomas handlar om just Odd Thomas. En kille som bor i en amerikansk småstad där han jobbar som kock på en snabbmatsrestaurang. Han kunde ha varit en helt vanlig amerikansk kille om det inte vore för den där lite speciella förmågan han har. Han kan se döda och de visar honom vem som har dödat dem. Och han ser det som sin uppgift här i livet att hjälpa dessa döda att skipa rättvisa. Förutom att se döda kan han också se andra mer demoniska varelser som han kallar för bodacher. De syns alltid till vid förebådande död och lidande. De verkar livnära sig på detta. När hans egen stad plötsligt invaderas av dessa varelser, fler än han någonsin sett, misstänker han att något stort är i görningen. Staden kommer att drabbas av ond bråd död i mängder. Och nu är det Odds uppgift att ta reda på vad och när detta ska hända så att han kan stoppa det.

Jag plöjde boken i ett svep för det gick inte att sluta läsa. Det var spännande, intressant och så Dean Koontzigt ända ut i fingerspetsarna. Me love! Han gjorde mig inte besviken Dean efter alla dessa års uppehåll. Han vet fortfarande hur man fångar sin läsare och behåller spänningen hela boken igenom.

Men han har förändrats. Det korta, kärnfulla men ändå så talande språk som tidigare varit Koontzs signum har nu ersatts med ett mer utsmyckat och ordrikare språk. Och jag gillar det. Han har vuxit som författare och även om jag gillade hans just så ordknappa och träffande språk tidigare tilltalas jag lika mycket av den här nya stilen. Det passar väldigt bra ihop med den här berättelsen dessutom som trots sitt makabra innehåll lyckas få något poetiskt skimmer över sig. Dessutom låter han sin huvudkaraktär tilltala oss läsare ibland och tom låta oss knäppa på näsan ibland när vi tror att vi faktiskt vet något om vad som komma skall. Intressant.

Under flera år plöjde jag Dean Koontz och jag har nog ett trettiotal böcker här hemma av honom både på engelska och svenska. Jag har aldrig läst något av honom som jag har tyckt varit dåligt, men jag har ju vissa favoriter. Det han skrev under åttitalet tillhör fortfarande favoriterna. Alla mina favvoböcker skrevs under den perioden. Men å andra sidan är de böckerna en bit ifrån det han gör idag så det är lite orättvist att bara plocka favoriter från den tiden. De senare böckerna har egentligen mer substans och är mycket mer välskrivna och bearbetade. Att jag gillar åttiotalsböckerna handlar mer om innehållet som var extremt skrämmande och lite mer science fiction än de senare alsterna. Odd Thomas har i alla fall tydligen börjat leva ett helt eget liv och det finns en hel sida om bara boken med korta filmatiserade delar av boken, intervjuer med karkatärerna i boken (!) och en massa annat. Det finns tom en egen myspacesida. Boken har senare följts av flera andra delar och de har blivit stora succéer. Det blir till att läsa de andra också vill jag lova!

Annons