Jag gjorde det här i fel ordning för jag såg filmen först. Filmen gillade jag skarpt tack vare sin speciella humor och därför blev jag sugen på att även läsa boken som filmen är baserad på. Egentligen ska man väl läsa boken först och se filmen sen, men nu blev det som det blev.
Tristran Thorne bor i den lilla byn Wall som fått sitt namn av den mur som går runt byn. Denna mur få inte passeras, förutom vart nionde år då det är en stor marknad precis utanför muren. Men när tristran lovar sin älskade att han ska fånga en fallande stjärna som de ser tillsammans, beger han sig förbi murens område och in till en magisk värld. Han ger sig ut på ett stort äventyr för att finna den fallande stjärna och sedan ta med sig denna tillbaka till sin älskade. Det visar sig inte vara helt enkelt. Den fallande stjärnan är inte riktigt vad han tror och han är inte den enda som vill åt den.
Om jag ska vara ärlig gillade jag filmen bättre. Det kan ju vara så för att jag såg filmen först. Det skiljer sig lite i händelser mellan bok och film, men inte så att det stör jättemycket. Humorn finns även i boken, men där tycker jag nog att filmen lyckats snäppet bättre. Det som skiljer sig mest är nog egentligen slutet som är mycket mer dramatiskt i filmen och därmed också bättre. Jag hade hela tiden filmens ansikten framför mig när jag läste boken och eftersom de även finns med på bokens omslag kändes det naturligt.
Se filmen och skippa boken blir nog min uppmaning här.
*malins bokblogg* 
Har du läst Neverwhere av Gaiman? Jag gillade den skarpt och när jag googlade på den upptäckte jag att den fanns i DVD-format också. Den filmen var ett riktigt waste of money, men boken rekommenderar jag verkligen!
Nu har jag beställt massvis av Gaiman till jobbet, men leveransen skulle dröja ända till v. 33 😦
Nä det här var första mötet med Gaiman. Kanske skulle testa Neverwhere också? Som sagt, jag tror det blev lite knasigt just för att jag gjorde det i fel ordning.
Jag tycker också att du ska ge Neverwhere en chans för den är riktigt bra 🙂 Plus att i den boken märks det att han är journalist, man läser en liten stund och helt plötsligt har man klämt i sig 50 sidor utan att veta om det 😉