Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo

decembergatansDet här var en av de böcker som skolans litteraturpedagog tipsade om. Och usch vilken bok det här var…

Jenny ska börja åttan till hösten och under sommarlovet gör hon upp en plan. Hon ska bli supersmal. Som det är nu är hon fet och äcklig. Hon blir alltid vald bland de sista på jympan, ingen kille vill kyssa henne eftersom hon är så fet och ful. Men det ska bli ändring på det. Hon gör upp ett superschema där hon får i sig noll procent fett om dagen för att lyckas nå sitt mål.

Problemet är bara de hungriga vargarna som ylar och skriker om nätterna. De tvingar henne upp ur sängen och ut till köket där hon trycker i sig allt hon kan komma över. Och sedan spyr hon upp allt tills inte minsta smula finns kvar i magen. När hon sedan lär känna supersnygga och supersmala Betty kommer hon på det där med förbränning. Powerwalking i flera timmar. Tillsammans tränar de, hetsäter stora festmåltider och spyr upp allt på varsin toalett. Ingen annan har fattat det bara de har fattat.

Det är vidrig läsning och de ingående beskrivningarna etsar sig fast. Hela boken är enormt välskriven, både språkligt och innehållsmässigt. Jag läser och ryser. Och känner igen mig… Nej, jag har aldrig varit i närheten av varken anorexia eller bulimi. Men tankarna känner jag igen.

Idag matas vi med en smalhysteri utan dess like. Varenda dag kan man läsa i tidningarna hur man ska bli smal till midsommar. Detox, LCHF, GI, Atkins osv. Vem känner inte igen namnen? Att leva ett sunt och hälsosamt liv kommer i skymundan. Det är bara siffrorna på vågen som räknas. Man ska bli ”strandsnygg” heter det. För gud vad äckligt om man skulle råka ha en valk på magen när man sitter ner. Hur lätt är det att bara slå ifrån sig allt det? Jag hör hur tjejerna på min skola tycker att vara smal är det viktigaste över allt annat. Man är ”duktig” om man är smal enligt dem. Min kompis sjuåriga brorsdotter som tycker att hon är fet och måste banta. Det är ju helt sjukt.

Jag har själv umgåtts i ett tjejgäng där utseendet var det absolut viktigaste. När vi skulle gå ut på lördagar var det helt hysteriskt. Jag tyckte aldrig att jag dög. Alla skulle vara toksnygga med perfekt sminkning och perfekt hår och nya, snygga kläder. I timmar förberedde man sig. Och sedan skulle man bedömas av de andra. Man var ju helt slut när man väl var färdig med allt.

T tycker inte att jag ska läsa sådana här negativa böcker. Det negativa fastnar lätt och formar ens egna tankar. Men den här boken slutade med en väldigt speciell händelse som får en att verkligen fatta. Samtidigt känner jag mig helt mentalt slut efter att ha fått i mig en sådan jätteportion negativa tankar. Jag måste läsa något livsbejakande nu. Något som inte fokuserar på utseendet.

Det här är en viktig bok, om ett viktigt ämne. Själv kan jag inte ens skriva hälften av mina tankar i det här ämnet för då lämnar jag ut alldeles för mycket av mig själv. Läs boken. Särskilt du som har tonåringar omkring dig. Det är mycket nyttig läsning.

Annonser

One thought on “Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo

  1. Jag läste ut boken på 3 dagar för den var så bra! Jag känner igen mig i henne. Jag har inte anorexia eller bullimi. Men jag tänker som henne, hur många timmar jag ska gå för att bränna all fett!
    Jag kan rekomendera den boken till högsta punkt!!!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s