Den här boken köpte T:s kollega på Landvetter och slukade under resan till USA. Han var helt exalterad över boken och det smittade förstås av sig på oss andra. Jag var ju bara tvungen att läsa den också!
Här får vi återigen stifta bekantskap med Robert Langdon, fast denna gång utspelas händelserna i Washington. Langdons kunskaper sätts på hårt test när de behövs för att rädda hans kidnappade vän. Precis som i Da Vinci koden är det fullt av symbolism, cliffhangers och oväntade twists.
Jag tror att man måste vara lite insatt i själva ämnet för att till fullo förstå storheten i den här boken. Visst är det mycket om frimurarna i den här boken, men för min del ser jag lite bortom det och fastnar i den lite djupare innebörden. Idag är vetenskapen väldigt centrerad till att vara just vetenskap. Allt ska gå att bevisas vetenskapligt och finns det inte vetenskapliga metoder att bevisa med så är det heller inte tillförlitligt. I den här boken är den kidnappades syster en mycket intressant vetenskapsman. Hon studerar nämligen sådant som inte går att vetenskapligt bevisa, på ett vetenskapligt sätt. Förvirrande? Nej, inte egentligen. Bara oerhört intressant. Hon försöker bl.a. mäta tankens kraft att påverka. Det som kan kallas noetik. Jag tycker personligen att det är oerhört intressant eftersom jag tycker att vi missar en stor del av människans kraft och storhet i dagens vetenskap. Vi går längre och längre bort från det som egentligen är det naturliga och som nu anses konstigt och ”flummigt”. Men dessa funderingar skulle egentligen kunna rymmas i ett eget inlägg, eller flera…
Jag har läst många recensioner där man inte alls tyckte om den här boken och i ingen av de recensionerna står det nämnt något om just det jag fann så intressant i boken. Själv slukade jag boken och blev helt överväldigad av alla tankar den väckte. Det blev så mycket mer än bara en skönlitterär bok. För mig visar Dan Brown sin genialiska förmåga att väva in ett så stort ämne i en helt vanlig spänningsroman. Jag älskar den här boken och jag vill rekommendera den vidare. Men. Läs den med öpnna ögon och ta in mer av innebörden den faktiskt ger. Om man gör det kan man kanske tom lära sig något av den här boken. Det är ju inte fy skam.
*malins bokblogg* 
Kul att du tyckte om den. Själv kommer jag dock inte läsa den. Läste Da Vinci-koden och blev sjukt besviken. Fick höra att Änglar och demoner skulle vara bättre och provade den. Blev inte lika besviken (eftersom jag inte hade så stora förväntningar) men kunde konstatera att inget Dan Brown skriver är oväntat.
Jag menar… hur kul är det att gissa rätt på gärningsmannen första gången man får stifta bekantskap med honom och dessutom lista ut vem som kommer bli oskyldigt misstänkt? För mycket klichéer för min del!
Ämnena han skriver om är desto mer intressanta (och därför blir jag mer besviken på att han gör det så klyschigt!). Man kan diskutera länge om det där med vetenskap och s.k pseudovetenskap. Själv är jag helt för vetenskapliga studier och tycker inte alls att vi jobbar oss längre från det naturliga. De hjälpmedel vi har tillgång till är bara inte tillräckliga ännu. 🙂
Jag förstår precis vad du menar. Det är orsaken till att jag inte gillar deckare, där hela läsningen går ut på att man ska avslöja mördaren. Jag tror att det som lockar mig i Browns böcker är miljöerna och mystiken. Det gör liksom inget att jag kan lista ut vem den skyldige är när det är inbäddat i den miljön i kombination med historiska fakta. Jag gillar det på något sätt. Jag är väldigt svag för böcker där man också lär sig något genom läsningen, såsom t.ex. historiska romaner. För mig är Browns böcker väldigt nära den genren. Däremot gillade jag inte hans andra böcker lika mycket, de som inte handlar om Robert Langdon. Da Vinci koden är fortfarande hans bästa bok och därefter tycker jag Den förlorade symbolen kommer. Att jag gillar den beror som sagt till stor del på ämnet den berör.
Fast jag vidhåller att vi jag tycker att vi går från det naturliga. Mycket av det som tidigare ansetts som naturligt och normen anses nu vara flummigt och icke vetenskapligt bevisat. Vi förlitar oss mer på syntetiska mediciner än naturen själv och maten vi äter kan knappt kallas mat längre. Som sagt, jag skulle kunna skriva en hel bok om det här ämnet egentligen. 🙂 För mig är det egentligen det vi kallar vetenskap som många gånger kan kallas pseudovetenskap. Den ”naturliga” vetenskapen har inte lika hög status. Vi har tappat många kunskaper idag, som förr var helt självklara. Back to basics kan man kanske säga.
Just det där med medicinerna är faktiskt på väg åt just det hållet du önskar. Det är ytterst sällan man försöker hitta rent kemiska lösningar på problemen numera. Man inriktar sig mer på t.ex. proteiner och enzymer, försöker hitta lösningar som kanske redan finns i naturen och sedan göra mediciner på det. Man kan säga att man är mer ute efter att lösa själva problemet istället för att bara lindra symptomen.
Det är såklart långt kvar, speciellt med tanke på de rigorösa tester som krävs men helt klart börjar man rikta blickarna åt fler håll. Man tar bara väldigt små steg i taget. Så har det alltid varit med vetenskapen (å andra sidan, hur fort rör sig utveckling i religioner?).
Jag är faktiskt lite besviken på att företaget jag jobbade för förut valde att placera sin bioteknikanläggning i USA istället för i Sverige som planerat. Som biokemist hade det varit guld att få jobba där!
Maten är en helt annan grej och jag håller med dig. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka när jag köper rökt skinka som inte innehåller 100% skinka. Där handlar det ju dock inte om vetenskap utan om att tjäna så mycket pengar som möjligt. Aromämnen är många gånger mycket billigare än den äkta varan.