Jag började lyssna på den här boken redan sommaren 2008, under mina långpromenader. Jag har svårt för att lyssna på ljudböcker eftersom jag ofta kommer på mig själv att i stället för att lyssna gå och tänka på annat och så måste jag lyssna om samma stycke igen. Den här boken gick dock lättare än normalt, men problemet här var snarare att jag berördes så starkt att jag gick och storgrät när jag lyssnade. Tur att mina promenader var på relativt ödsliga skogsvägar där jag inte mötte många bilar… Att det tog över ett år att lyssna färdigt på boken beror mycket på just att den var så tung. Jag fick ta den i omgångar för att orka.
Boken handlar mycket om sorg, både känslomässigt men också med ren fakta och statistik. Joan Didion berättar mycket öppet om sin makes död och hennes tankar och känslor kring det. Hon ser också tillbaka på deras gemensamma liv och händelser, precis så som man gör när man sörjer en älskad människas bortgång.
Det är vackert, sorgligt och berörande. För min egen del kunde jag känna igen mig så mycket i hennes tankar och känslor och boken berörde mig oerhört starkt. Det är en bok som jag är tacksam över att ha läst (lyssnat på) och som jag varmt kan rekommendera vidare.
*malins bokblogg* 