När jag i somras fick ett mail av Rabén och Sjögren där de frågade om jag ville ha ett recensionsexeplar av Johanna Lindbäcks senaste bok, ja då blev jag så klart själaglad! För även om hon är en av mina absoluta favoritförfattare äger jag faktiskt ingen av hennes böcker. Jag har alltid lånat hennes böcker på skolbibblan och sedan lämnat tillbaka dem med en liten tagg i hjärtat. Men nu har jag alltså en av böckerna i min ägo!
Huvudperson i boken är Andreas, som sista terminen på gymnasiet får flytta till sin pappa utanför stan då hans mamma fått jobb i Stockholm. Granne med pappa bor Erik som var Andreas var bästa kompis när han var liten, men som nu känns totalt främmande. I Andreas liv finns också Hanna, flickvännen sedan ett år tillbaka men som på senaste tiden har börjat bete sig lite konstigt. Hon är tjurig, undvikande och inte alls lika mysig som hon brukar vara. Men Andreas vill inte ta snacket, det där snacket som kan avgöra saker som han egentligen inte vill avgöra. Inte nu.
Men efter en helg i Stockholm hos sin mamma förändras allt. Andreas känner sig sviken av Hanna som har gjort saker han aldrig trodde hon skulle göra. Även de s.k. bästa kompisar har svikit honom då de vetat vad som har pågått utan att ha berättat något för Andreas om det. Den enda person som han känner att han kan umgås med är Erik. Det som han aldrig trodde skulle hända har hänt och de människor han trodde han kunde lita mest på visade sig inte leva upp till förväntningarna. Men även med Erik visar det sig bli komplicerat. Saker han trodde absolut aldrig skulle hända händer och han vet inte hur han ska göra.
Temat för boken är som sagt ”när saker som aldrig händer faktiskt händer” och det återkommer i flera olika skepnader. Det som är så typiskt för Johanna Lindbäcks böcker är att hon hämtar berättelser direkt ur vardagen, vilket gör det lätt som läsare att känna igen sig och kunna leva sig in i boken. Det Andreas drabbas av skulle kunna hända precis vem som helst och det är lätt att känna med honom i hans situation. Det som är skönt här är att Andreas verkligen sörjer och att det visas. Han tillåts vara ledsen och att visa det även utåt och man slipper det där tuffa spelet som annars ofta är vanligt när tonårskillar är ledsna i litteraturens värld. Men han får också hjälp att ta sig ur det.
Det här är en typisk Johanna Lindbäck-bok. Den har en berättelse tagen direkt ur vardagen och den har ett fantastiskt språk. Varje gång jag läser hennes böcker vet jag vilken skön läsning som väntar mig och jag vill alltid sträckläsa böckerna för att verkligen kunna grotta in mig i världen hon har byggt upp. Så jag lägger mig på soffan, drar en gosig filt över mig och sedan försvinner jag bort några timmar. Och när boken är utläst tvingas jag ta farväl av mina vänner, och min första tanke är varenda gång samma: undrar när hennes nästa bok kommer?
Har du aldrig läst något av Johanna Lindbäck tycker jag att du ska skämmas lite, faktiskt. Så stick iväg till närmaste bibbla eller bokhandel och skaffa någon av böckerna, vilken som helst, och läs!
Tidigare recensioner: En liten chock, Tänk om det där är jag, Min typ brorsa
*malins bokblogg* 