Jag har älskat Johanna Thydells två tidigare böcker eftersom de har varit otroligt välskrivna vad gäller språk, dialog och innehåll. Det är klart att man då också har höga förväntningar när hennes tredje bok äntligen släpps. Frågan är om de var för höga? Orättvist höga?
Nora Jonasson är huvudpersonen och hon lider av mindervärdeskomplex. Hon tycker att hon är alldeles för vanlig, att hon inte syns, att inget hon gör blir tillräckligt bra. Hon är bästa kompis med Lisa, alla killars dröm, och hon önskar ofta att hon själv skulle kunna vara lite mer som Lisa. Det är viktigt för henne att bli omtyckt, särskilt av killar. För hennes del blir det lite som en bekräftelse om en kille säger att han tycker om henne. Hon suger åt sig allt beröm, alla positiva kommentarer hon kan tänkas få från en kille. Det är just detta som ger henne problem och ställer till det riktigt ordentligt mellan henne och Lisa. Efter en fest göra Lisas pojkvän slut och Lisa skyller allt på Nora. Enligt henne har Nora flirtat och snott Jack ifrån henne, och han påstår sig nu ha blivit kär i Nora. Nora försöker övertyga Lisa att hon är oskyldig. Hon har definitivt inte flirtat och hon är helt oskyldig. Eller?
Språket i boken är precis vad man kan förvänta sig; klockrent. Däremot känns det som om det är lite mindre dialog i den här boken och det är lite synd då jag tycker att det är en av Johannas största sidor. Fokus ligger i stället på Noras inre dialog och tankar. Och det är det som blir lite problematiskt för mig. Det blir så mycket negativt, och jag tycker att det blir lite tungt och segt att läsa. Nora är så extremt självkritisk och negativ mot sig själv, och jag blir helt tung i sinnet när jag läser. Det blir lite för mycket. Det blir lite för mycket gnällande för att läsningen ska flyta på.
Kanske har jag för höga förväntingar, kanske är jag själv inne i en alldeles för lycklig period för att orka läsa om någon så negativ. Jag vet inte vilket. Boken får klart godkänt ändå, för den är inte dålig. Men mer än godkänt kan jag tyvärr inte ge, hur mycket det än smärtar mig. Jag hade väldigt gärna velat få sätta den i händerna på en tonåring för att få veta hur den tas emot av målgruppen. Jag kanske helt enkelt bara är för gammal för att läsa och förstå den här boken?
Och sedan läser jag andra recensioner som hyllar boken och känner mig bara så himla… oförstående. Är det bara jag som inte fattar?
;
*malins bokblogg* 