I den här boken får vi möta Agnes som är 13 år och bor i Stockholm med sin familj. Hennes mamma är same, men eftersom hon som barn blev mobbad för sitt ursprung, har hon tagit avstånd från kulturen och vill inte längre prata samiska, till sina föräldrars stora sorg. Agnes däremot är jättenyfiken på sitt ursprung och har lärt sig lite samiska själv, i smyg. En dag får hon ett sms från Henrik, skrivet på just samiska. Han är kompis med hennes kusin Kristin, och båda bor i Soppero där Agnes har sina rötter. Agnes och Henrik inleder en sms-konversation på samiska och båda ser fram emot att träffas då Agnes och hennes mamma ska upp till Soppero och hälsa på. Då vill Agnes passa på att avslöja för både sin mamma och morföräldrarna att hon lärt sig samiska.
Det som är intressant i den här boken är just den samiska kulturen och Agnes funderingar över vad som är en riktig same. Är man en riktig same om man inte äger renar? Om man inte pratar samiska? Om man bor i Stockholm och bara kommer på besök ibland? När hon är i Stockholm är hon stolt över sin samiska bakgrund, som många tycker är lite exotiskt, men när hon kommer till Soppero tycker en del där att hon är fusksame. Hon grubblar mycket på det där med identitet och bakgrund, särskilt som hennes egen mamma inte verkar vilja veta av sin samiska bakgrund på samma sätt.
Samtidigt som jag tycker att det är intressant att läsa om den samiska kulturen, som jag inser att jag inte vet ett dugg om, är det rätt seg läsning. Trots att det egentligen är en väldigt lättläst bok får jag tvinga mig igenom den. Jag är helt fel läsare till den här boken. Den är säkert toppen för någon i Agnes ålder och det finns massor att diskutera om boken om man använder den i skolan. Det är en tunn liten bok med stor och luftig text och med korta meningar och enkelt språk. En perfekt bok för någon som inte är så läsvan. Jag skulle så gärna vilja tycka mer om den här boken, men det är som det är.
*malins bokblogg* 