Det här är verkligen ett tydligt exempel på att en bok inte behöver innehålla så många sidor för att rymma ett stort innehåll.
Mia är 17 år när hela hennes familj drabbas av en svår bilolycka. Alla dör utom Mia. Hon upptäcker att hon hamnat i något slags mellanläge där hon kan se och höra allt som händer, samtidigt som hon kan se sig själv ligga i koma. Släktingar och vänner samlas på sjukhuset efter nyheten och vi får följa den kritiska tiden under ett dygn. Mia inser att hon är i valet mellan liv och död. Ska hon stanna – och vad finns att stanna för? Eller ska hon släppa taget och dö som resten av familjen?
Som läsare får vi dels följa alla händelser på sjukhuset, genom Mias ögon, och dels tillbakablickar av hennes liv före olyckan. Vi lär känna Mia som person, hennes tankar och funderingar. Vi lär känna hennes familj, får veta att hon är en exceptionellt duktig cellist och att hon har mött en stor kärlek i pojkvännen Adam. Lager för lager skalas bort tills den stora frågan kvarstår – vad finns kvar för henne här i livet? Vad är värt att stanna för?
Det är stora tankar som avhandlas och det är tidvis lite jobbig läsning. För mig blir det väldigt nära det här, eftersom jag har varit i samma situation som hennes vakande släktingar och vänner. Man sitter vid personens sida utan att veta om de hör eller inte, och man ber dem att kämpa för sitt liv – att stanna kvar. Och när hennes farfar säger till henne att det är ok att släppa taget, att han förstår henne om hon vill göra det, men att han väldigt gärna vill att hon stannar hos dem – då kommer tårarna.
Det är en bra bok det här. Tänkvärd. Det är inte den bästa bok jag läst i ämnet, men den lämnar ändå ett avtryck.
*malins bokblogg* 
Oj. Låter som en ”tung” bok, så att säga. Har själv ganska mycket tankar kring liv och död och ”varför?” och ”vad händer sen?” för tillfället eftersom min älskade farfar oväntat och hastigt gick bort för några veckor sedan.
Jag har annars hittills haft den stora lyckan att ha kvar ”alla mina närmsta” i livet såsom familjen, mormor+morfar, farmor+farfar. Vi är över huvud taget en ganska liten släkt och alla bor i samma stad så vi står varann väldigt nära. Sedan barnsben har jag och mina syskon kunnat komma och gå som vi vill hos våra mor- och farföräldrar, bara att ta en promenad eller cykeln och åka och ringa på ❤ Så det blev ett tråkigt slut på denna sommar när farfar dog. Men han var ju (till skillnad från din mamma) gammal när han dog.
Ja, fast samtidigt fin också. Om vad som är viktigt i livet, om kärlek och vänskap.
Tråkigt att höra om din farfar! Jag tror iofs att det blir ännu värre när man förlorar en äldre släkting först i vuxen ålder, om man aldrig gått igenom det tidigare. Det är ju först när man förlorar någon nära som man verkligen börjar tänka på det här med liv och död. Min morfar dog när jag bara var 11 år, så jag fick den första stöten rätt tidigt i livet, och jag minns att det var mycket tankar på döden och vad som händer sedan när han hade gått bort. Usch, det är alltid jobbigt när någon i ens närhet går bort, oavsett ålder. 😦