Jag har tidigare läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabet Noble, en bok som jag tyckte var helt ok. En ”spa-upplevelse light”, kallade jag den t.o.m. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av den nu i efterhand, men jag kände i alla fall igen författarens namn när jag såg den här boken.
När Barbara får cancer bestämmer hon sig för att skriva dagbok för att berätta för döttrarna sådant som hon tycker att de bör veta. Hon skriver både om sig själv och om döttrarna. Hon skriver om allt som hon tycker är viktigt att bevara, men betonar att hon inte vill skriva om sjukdomen. Hon har fyra döttrar, tre som är utflugna och så en tonåring – Lisa, Jennifer, Amanda och Hannah. Hon skriver också ett personligt brev till var och en av döttrarna och hon lämnar allt till sin man Mark, som efter hennes död bor kvar i huset tillsammans med deras gemensamma dotter Hannah. Huset blir som någon slags samlingspunkt för alla efter hennes död, och systrarna söker både tröst och stöd hos varandra när de allihop kämpar för att komma tillbaka till en vardag där de ska lära sig att leva utan sin mamma, en mamma som var högt älskad av alla och nästintill helgonförklarad av dem.
Boken växlar berättare mellan de olika döttrarna och vi får följa dem i deras liv väldigt ingående. Ibland lite för ingående kan jag tycka. Över huvud taget är den här boken väldigt babblig. Det är mycket text, många personer och mycket ältande. Det blir aldrig särskilt djupt eller ens särskilt berörande. Jag kommer aldrig under ytan på någon av karaktärerna och bryr mig inte särskilt mycket om vad som händer dem. Det är för många personer, för rörigt och för ytligt. Jag hade velat skala bort en massa text och göra handligen mer fokuserad i stället. Nu ligger fokus mest på döttrarna och deras liv och det där med mammans dagbok kommer i skymundan. Det är faktiskt väldigt lite om just den, och det var väl den som skulle vara bokens kärna egentligen?
Jag hade högre förväntningar på den här boken – den lät defintivt bättre i beskrivningen på baksidan. Men, i slutet knyts allt ihop bättre och jag blir berörd och gråter faktiskt en liten skvätt. Men då har jag tragglat mig igenom nästan 400 sidor för att nå dit. Så nja, det är ingen spa-upplevelse det här. Det är ok läsning, inte mer.
*malins bokblogg* 