Ibland faller man lite extra för en författares språk. Det kan vara vackert, välskrivet eller fängslande. Och så ibland är det bara sådär helt eget, författaren har ett alldeles eget språk som inte liknar något annat. Jag har inte läst något av Daniel Åberg tidigare, men i den här boken bara älskar jag hans sätt att skriva. Särskilt det där med att sluta mitt i ett ord, det fångar så totalt ögonblicket. Jag är helt såld på det.
Handlingen då? Jo, det handlar om Filip som inte har haft ett förhållande på evigheter, genom att skickligt ha undvikit det. Innerst inne vill han väl egentligen ha ett förhållande, men samtidigt är han noga med att spela spelet rätt – att tydliggöra vad han är ute efter, välja tjejer som redan har pojkvän o.s.v. Men så träffar han Iris och hon gör redan från början saker som gör att han hamnar lite off i sina egna spelregler. Till råga på allt berättar hon något som gör att han borde springa all världens väg, men i stället kommer han på sig själv med att tycka om henne. Men gamla vanor sitter hårt och han har svårt att våga satsa, våga bli sårad.
Bokens kapitel skildras inte kronologiskt utan handlingen hoppar lite fram och tillbaka. Det kan tyckas rörigt, men det funkar utan problem och blir snarare lite cliffhanger över det hela. Däremot lyckas jag tappa lite fokus strax efter hälften av boken. Jag börjar blanda ihop namnen lite och tappa kollen på vem som säger/gör vad. Men så mot slutet kommer jag in i det igen och så kommer det absoluta slutet och jag bara tappar hakan. Det är såååå bra! De sista tre sidorna var jag tvungen att läsa en gång till bara för att ta in det igen. Det är lysande! Jag bara älskar det!
Jag gillar den här boken. Jättemycket. Läs den!
Bok från Massolit förlag.
*malins bokblogg* 
Åh, tack för de varma orden! Och jag blir extra glad att höra att du gillar slutet så mycket, jag jobbade hårt med att få det exakt så där, och blev själv väldigt nöjd med hur det föll ut. En fin start på dagen att hitta den här recensionen!
När jag hade läst slutet kände jag att jag behövde diskutera det med någon, så bra var det! Klockrent!
Pingback: Vi har redan sagt hej då – Daniel Åberg « Eli läser och skriver