Inte på riktigt inte på låtsas av Maja-Maria Henriksson

Det här är den fristående fortsättningen på Jag finns, som nominerades till Augustpriset 2010. Jag har inte läst den, men eftersom det här är en fristående fortsättning funkade det ändå. Flera gånger hintades om vad som hade hänt i den första boken, tillräckligt mycket för att förstå hur det hade varit.

I den här boken ska Johanna fylla 17 år. Hon och hennes lillebror bor hos sin mamma och hennes nya man Krister. Mamman är dessutom höggravid med hans barn. Krister drar sig inte för att slå Johanna, skrika på henne, eller allmänt visa sitt stora missnöje med henne. Bara några veckor innan sin 17-årsdag ger mamma henne en nyckel till Kristers gamla lägenhet och visar tydligt att hon vill att Johanna ska flytta dit, att de inte vill att hon bor kvar hemma längre. Utan att säga det med hårda ord lindar hon in det så att det ska låta mysigt, roligt och att det är något som Johanna borde vilja själv. Men Johanna vill inte alls flytta dit och bo där helt själv.

Men hon har inget val och snart bor hon där, oavsett vad hon själv vill. När Krister en dag kommer dit, med hjälp av sin egen nyckel som han har kvar, och börjar bråka även där inser Johanna att hon inte kan vara kvar där och sticker. Hos sin pappa är hon inte heller välkommen. Hon är inte välkommen någonstans, saknar tillhörighet.

I sin vilja att höra hemma någonstans tillbringar hon alltmer tid med Jens. Jens som är så annorlunda mot andra, som är så fri och så modig att våga vara sig själv. Hon blundar för de mörkare sidorna hos honom, varningarna från andra att Jens inte är bra för henne. Hon vill inte lyssna, vill inte tro. Vad ska hon göra när hon inte har någon annanstans att ta vägen?

Den här boken gör nästan fysiskt ont att läsa. Jag blir så uppriktigt engagerad och ledsen över Johannas situation – att inte vara välkommen ens hos sina egna föräldrar. Jag har jättesvårt att läsa böcker där barn far illa, där de inte har någon trygg punkt i tillvaron. När jag slog igen boken fanns den fortfarande kvar i tankarna. Den lämnar spår.

Handlingen skildras med ett språk som är otroligt träffsäkert och detaljrikt. Det gör att man kommer Johanna väldigt nära och kan se hennes inre kamp i de jobbigaste situationerna. Det är språket som bidrar till bokens styrka, att det blir en så stark läsupplevelse.

Missa inte att ta del av Johannas berättelse. Hon är en oerhört stark karaktär som man tar till sitt hjärta.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s