Agnes Cecilia en sällsam historia av Maria Gripe

Jag fick syn på den här boken när jag var på bibblan, och eftersom jag bara hade ett svagt minne av att ha läst den för länge, länge sedan fick den följa med hem för en omläsning. En kort bit in i boken började jag minnas handlingen, men det här är en bok som utan tvekan håller för en omläsning.

Nora förlorar sina föräldrar i unga år och får bo hos släktingar. Hon känner sig ofta lite utanför, som om hon inte är en verklig del av familjen, och ingen vill direkt prata om hennes föräldrar. Det tystades ner i ett försök att skydda henne men inom henne finns en längtan att få veta mer om sin bakgrund. När hennes familj flyttar till en ny lägenhet börjar hon höra fotsteg från någon osynlig, få konstiga telefonsamtal och känna en närvaro som om någon studerar henne. Hon blir inte rädd eftersom hon känner att denna någon inte vill henne något ont, snarare blir hon nyfiken och vill veta mer om vem denna person är och vilken koppling det finns till lägenheten. Hon börjar nysta upp i ledtrådarna hon får och får då veta en alldeles speciell historia.

Det här är en sådan vacker historia. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Det är spännande, lite kusligt, mystiskt och sorgligt på samma gång. Noras egen historia och saknad efter ovillkorlig kärlek och en lust att höra hemma någonstans med en självklarhet är så träffande beskrivet. Hon har en sådan vilja att få veta vad som egentligen hände, men de vuxnas försök att skydda henne från sanningen gör att hon bara känner sig mer utanför. Både hennes och Agnes Cecilias historia är så sorgliga. Det är lätt att förstå varför Nora känner ett sådant ansvar och behov av att ta reda på Agnes Cecilia historia. Hon vet hur det är när något tystas ner. Och i takt med att hon får svaren hon söker får hon även svar på sina egna frågor, om sin egen historia.

Det här är verkligen en riktig klassiker, och den kan läsas såväl av ungdomar som vuxna. Det är en upplevelse att läsa den här boken, den ger en kvardröjande känsla i hela kroppen. Det är en väldigt speciell känsla hela boken igenom, en blandning mellan det finstämda språket och den lite övernaturligt sorgliga handlingen.

Jag har ett starkt minne av Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen som jag hörde som radioteater när jag var liten. Jag minns att jag tyckte att den var så oerhört spännande och kittlande kuslig. Sådär så att man nästan inte ville lyssna, man vågade egentligen inte riktigt, men den var samtidigt så spännande att det inte gick att motstå. Som en slags skräckblandad förtjusning där nyfikenheten vann. Samma känsla fick jag i Agnes Cecilia. Jag måste läsa Tordyveln och uppleva även den igen.

Det här är en sådan där bok som jag kommer att sätta i händerna på min Mini när hon blir äldre. En klassiker som bör upplevas.

Annons