Det här är del fem i serien om barnmorskan Cecilia Lund och hennes familj. Jag tyckte att förra boken, Tigerkvinnan, var den bästa hittills, men efter att ha läst den här kan jag säga att den här är ännu bättre. Roligt med en serie som bara blir bättre och bättre. Utan att avslöja för mycket bäddar slutet i boken för en lockande fortsättning…
Återigen möter vi Cecilia Lund och den här gången är hon mammaledig med hennes och Johns femte barn Ellen. Cecilias mormor Sonja blir påkörd av en bil där föraren verkar ha gjort det med avsikt och hon hamnar på sjukhuset i koma. Händelsen skakar om hela familjen och blir omskriven i tidningarna. Ganska snart blir Cecilia kontaktad av en kvinna som berättar att även hennes farmor blivit påkörd avsiktligt och att det kanske finns ett samband mellan de båda olyckorna? Cecilia och familjen får snart veta att deras Sonja har burit på stora hemligheter i många år, saker som någon nu vill tysta ner.
Precis som i föregående böcker ligger fokus på familjen, relationer, vardagsliv och livspussel. Alla bär på sina egna problem, funderingar, inre demoner och önskningar. Det är i detta storheten i serien ligger – porträtten av människorna och deras liv. I varje bok finns också en slags parallell handling med en mörk underton. I förra boken kändes den här bihistorian mer naturlig än i de tidigare delarna, och även i den här delen känns den naturlig. Sonja har inte haft någon framträdande roll och det är spännande att få veta mer om hennes liv.
Som sagt, den här delen är den bästa hittills. Allt är så väl sammansatt, läsningen är spännande och lockar till mer. Och slutet. Detta slut. Suck, säger jag bara. Hur i hela friden ska man kunna vänta ett helt år på fortsättningen? När jag hade läst slutet var jag tvungen att läsa om de sista sidorna igen, stanna upp och fundera. Jag väntar redan med spänning på fortsättningen.
Jag kan varmt rekommendera hela serien. Det finns en sådan värme i den här serien och en vilja att veta mer om karaktärerna. Det är lättläst, underhållande och med hög igenkänning.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 
Ska bli så spännande att få läsa den här! Det låter bra att bihistorien som blir lite deckarvariant (i alla fall i de tidigare böckerna) här känns mer naturlig, jag håller med om att det först är i den fjärde som denna känns riktigt bra ihop med handlingen, i de tre första blir det något vid sidan av som inte riktigt smälter samman med resten av historierna.
Precis, det är först sedan förra boken som bihistorian smält in bra. Så även i denna.
Om du gillat de andra kommer du inte att bli besviken på den här! 🙂
Ja slutet… Ett år känns väldigt långt.
Alldeles, alldeles för långt…
Nu har jag äntligen läst Modershjärtat. Fast jag önskar nästan att jag inte hade det för som du säger det är verkligen en cliffhanger i slutet.
Ja, egentligen skulle man ha väntat med att läsa den tills nästa bok i serien kommit ut, för att slippa denna väntan…