Förra året fick jag Amanda Hellbergs Döden på en blek häst hemskickad i ett paket, tillsammans med ett doftkrus som doftade liljekonvalj. Hade jag inte fått boken hemskickad hade det definitivt inte varit en bok som jag hade läst. Och då hade jag missat en av förra årets stora favoriter! För det blev den för mig. Jag som annars inte läser skräck eller deckare föll totalt för den boken, mycket tack vare författarens briljanta språkbruk.
I den här boken möter vi återigen Maja Grå. Hon och pojkvännen Jack ska flytta in i ett mycket speciellt hus i Skottland, ett hus som kallas Tistelblomman. Ganska snart blir de varse om att huset inte är speciellt omtyckt av byns befolkning. De har svårt, för att inte säga omöjligt, att få dit hantverkare och taxichauffören vägrar att köra dem hela vägen hem när det är mörkt. Men när Maja försöker fråga sig fram visar det sig att ingen riktigt vill berätta varför huset är så illa omtyckt, vad som har hänt där tidigare. Jack är en framgångsrik och efterfrågad konstnär och när han får erbjudande om att åka till Paris några dagar tvingas Maja att stanna kvar i huset helt ensam. Maja har en förmåga att se och höra sådant som andra inte ser. Hon känner att det finns något eller någon i huset som vill berätta sin historia för henne. Men vem eller vad?
Det som fångar mig mest i den här boken är språket. Författaren får språket att nästan bli levande, och det är språket och dess små detaljer som sätter stämningen. Jag känner hur jag hela tiden sitter med nackhåren resta inför vad som kanske komma skall. Och det är detta kanske som gör hela historien så läskig. Det är så oerhört skickligt berättat, sådan mystisk stämning hela boken igenom.
Det är så otroligt läskig läsning, säger jag som är ovan skräckläsare. Jag vill inte gå in på detaljer så att jag sabbar läsningen för någon annan, men det är så många saker som händer som gör att jag nästan vill läsa mellan fingrarna, sådär som man gör när man tittar på skräckfilm. Ett hemsökt hus, en hel by som skyr huset som pesten, mystiska läten och syner. Herrejösses, den här boken förstörde verkligen nattsömnen för mig. Det är egentligen ingen bok som passar att läsa strax innan sömngående.
När jag hade läst den här boken kastade jag mig över hennes ungdomsbok Jag väntar under mossan (recension kommer även om den). För trots att Tistelblomman fick mig att se spöken i mitt eget hus älskade jag den. Alltså, fullkomligt älskade den. Den kommer definitivt att bli en av årets höjdpunkter när jag sammanfattar det här läsåret.
*malins bokblogg* 