När jag har läst recensioner om Helena von Zweigbergk har jag alltid fått känslan att jag skulle tycka om hennes böcker. Därför satte jag upp henne på årets Boktolva, och det var främst den här boken jag ville läsa.
Anna och Mats ska skiljas och vi dyker rätt in i handlingen när de packar ihop sin gemensamma lägenhet. Deras barn Molly, 10 år, och Sebbe, 14 år, ska bli varannan vecka-barn med allt vad det innebär. Anna och Mats har hittat varsin lägenhet där de ska börja sina nya liv.
Under bokens gång får vi följa båda Anna och Mats och deras tankar om skilsmässan och hur de trevande börjar sina nya liv. Anna kämpar med ekonomin som ensamstående och brottas med skuldkänslor över att ha ryckt upp barnen, samtidigt som hon ser fram emot att få börja om. Hon har t.o.m. köpt nya kläder som hon ser framför sig ska användas som den nya, förändrade kvinna hon ska bli. Mats å sin sida brottas även han med skuldkänslor, men kanske ännu mer p.g.a. sitt förhållande med Johanna som redan har pågått en tid och som nu blir än mer seriöst när han får eget boende. Johanna vill att de ska berätta för barnen och att hon ska få bli en del av hans familj, men Mats tvekar hela tiden vilket gör henne både sur och ledsen.
Både Anna och Mats kämpar med sina nya liv. Det är många tankar och funderingar kring kärlek, att gå vidare, minnen, ilska och bitterhet. Att försöka träffas ibland och umgås tillsammans alla fyra utan att bitterheten och pikarna till varandra drar igång.
Helena von Zweigbergk är en mästare på att skildra dialoger. Det är så klockrent och snyggt gjort och det gör att läsningen flyter på med enkelhet. Och jag gillar att hon vågar stanna i sin berättelse, att låta det vardagliga samtalet och tankarna vara huvudpunkten – att det räcker bra som det är. För det är en väldigt gripande och intressant historia om det svåra att bryta upp och gå vidare. Om smärta och sorg och ansvar. Men också om kärlek, att gå vidare, att finna lyckan igen.
Jag gillar den här boken väldigt mycket. Den griper tag och berör. Jag kramar min sambo lite extra när jag har slagit igen boken, för känslorna den här boken lämnar efter sig är att kärleken är skör och att det gäller att vårda det man har. Rekommenderas varmt!
Egentligen är det här den fristående fortsättningen av Ur vulkanens mun, en bok som jag blir väldigt sugen på att läsa trots att det egentligen blir i fel ordning.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 
Jag tror den här skulle passa mig (har tidigare läst Sånt man bara säger och gillade den mycket). Men jag vill i så fall läsa Ur vulkanens mun först. Problemet har väl varit att jag inte varit riktigt lika sugen på den bara.
Jag vet faktiskt inte varför jag började med den här i stället för att läsa dem i rätt ordning, men det är nog helt klart mer intressant att läsa dem i rätt ordning. Å andra sidan läser jag väldigt gärna ettan nu efteråt, som en förklaring till varför det blev som det blev kanske.
Men se till att läsa dem! Jag ska försöka läsa även annat hon har skrivit för jag tyckte väldigt mycket om hennes sätt att skriva.
Läste också denna först och tänkte läsa Ur vulkanens mun efter. Lånade hem och började men det kändes helfel så jag lade ner den. Visste ju redan hur det skulle gå liksom. Rekommenderar att läsa dem i rätt ordning!
Ojdå, då kanske jag ska skippa att läsa ettan nu i efterhand?
Gör som du vill 😉 du kanske tycker det funkar!
Pingback: Anna och Mats bor inte här längre - Zweigbergk, Helena von | Bokblomma - Linneas bokblogg