Salvadoreña av Cecilia Samartin

Det här är en av mina favoritförfattare, tack vare hennes förmåga att teckna målande berättelser så att det känns som om man är där. Hennes Drömhjärta är helt fantastisk, en av mina favoritböcker någonsin, och även i Señor Peregrino möts vi av hennes berättarkonst och karaktärer som fastnar.

I Salvadoreña är huvudkaraktären Ana och vi får följa berättelsen om hennes livshistoria, ett liv som varit långt ifrån enkelt. Berättelsen börjar i nutid där Ana tar hand om sin älskade, Adam, som vi får veta är döende. Och därifrån får vi tillbakablickar på Anas tidigare liv, från att ha varit en liten flicka till att vara där hon är i dag. Hennes historia börjar i El Salvador där hon råkar ut för saker en människa aldrig någonsin borde tvingas bevittna. Med hjälp av en nunna, Josepha, tar hon sig som ensam överlevande av sin familj till USA där planen först är att bli nunna. Men livet tar andra ändringar och så småningom hamnar hon hos Adams familj som barnflicka. När berättelsen hinner ikapp nutiden har vi fått bakgrunden till situationen som den är nu – med en döende Adam och en Ana som står bredvid som hans älskande.

Även i den här boken visar Cecilia Samartin sin förmåga att berätta en målande historia. Den här gången är det flera gånger smärtsam läsning och Anas tid i El Salvador visar saker som gör ont att läsa om. Men samtidigt är det en berättelse om mod, hopp och kärlek. Att kunna gå vidare i livet utan att fastna i det gamla. För Anas del känner hon en slags skyldighet att leva vidare och få ett så bra liv som möjligt, när inte resten av hennes familj och vänner fick samma chans. Samtidigt är hon så oerhört tacksam över minsta sak, och kräver väldigt lite för sin egen skull. Andras behov går alltid före hennes egna.

Det jag gillar med boken är berättelsen om Ana, innan nutid. Det är det som är styrkan i boken. När man börjar inse kopplingen mellan henne och Adam ändras det dock till att bli en kärlekshistoria och där förlorar också berättelsen sin styrka. Det blir platt och ganska fantasilöst ju närmare slutet man kommer, och det gör mig besviken. Även karaktärerna förändras och även om man vill att karaktärer ska växa och dra lärdom med tiden blir det inte riktigt trovärdigt här. För mycket faller på plats, för mycket banar väg för Anas stora drömmar. ”Happily ever after” i för stor dos.

Nej, det är inte Samartins bästa bok och jag rekommenderar mycket hellre någon av hennes andra verk om man vill bekanta sig med hennes färgstarka berättelser. För att läsa något av henne tycker jag definitivt att ni ska göra. Gärna Drömhjärta till att börja med.

Läs mer om boken här.

Annons