Jag brukar gilla Joyce Carol Oates böcker. Jag satte därför upp henne på årets Författarfemman för att se till att läsa mer av henne. Hon har ju skrivit en hel del. Tyvärr blev den här boken ett riktigt bottennapp som jag inte alls tyckte om.
Vi möter Katya Spivak som är 16 år och som spenderar sommaren i Bayhead Harbor för att jobba som barnvakt åt familjen Engelhardt. Under en promenad med barnen möter hon en dag den rike, och mycket äldre, Marcus Kidder som visar ett tydligt intresse för henne. Han vill träffa henne igen och samtidigt som hon är lite äcklad över att en så pass mycket äldre man är intresserad av henne, är hon också nyfiken och smickrad. När han skickar en barnbok, som han själv har skrivit och illustrerat, till flickan hon är barnvakt åt, vill mamman i familjen att hon ska skicka ett tack till honom. Det blir hennes ursäkt för att gå hem till mannen och det första besöket blir så småningom till många fler då han vill att hon ska sitta modell för ett porträtt.
Det här är en sådan där bok som har diskuterats i bokbloggarkretsar den senaste tiden – att den rent objektivt sett är en bra bok, men att jag som läsare personligen inte gillar den. Vad är det då jag inte gillar med boken? Det är det som är problemet. Jag vet inte riktigt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Jag vet bara att varje gång jag slog upp boken drabbades av en sådan olust att läsa att jag fick tvinga mig igenom den rad för rad. Det kan vara historien i sig. Jag brukar ogilla när det handlar om unga oskuldsfulla flickor som möter äldre herrar som så uppenbarligen gillar just unga och oskuldsfulla flickor. Av samma anledning avskydde jag filmen American Beauty som tokhyllades så när den kom ut.
Själva historien bygger på Katyas ungdom och osäkerhet i kombination med sin rätt svåra uppväxt, som vi får veta alltmer om under berättelsens gång. Marcus Kidders avsikter är otydliga till en början. Vad vill han egentligen? Går han att lita på? När vi närmar oss slutet av berättelsen händer några omtumlande episoder i rad som jag inte riktigt får kläm på. Slutet i sig är bara skumt.
Den här boken är säkert helt toppen som diskussionsbok. Det finns massor av trådar och pusselbitar som man kan spinna vidare på och diskutera i oändlighet. För mig blev det ändå bara snark, snark under läsningen. Konstigt egentligen. Men ibland är det så. Ibland går det inte att gilla en bok trots att den har alla förutsättningar för att bli en favorit.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 