Jag läste nyligen en intervju med Gunilla Bergensten och blev då lite nyfiken på att läsa något av henne. Snabbt klickade jag hem den här boken som e-bok och sträckläste den under kvällen. Det är en kort och rappt skriven bok som gick väldigt fort att läsa.
Man förstår kanske på titeln vad den handlar om. Vi får under ca ett halvårs tid följa henne och hennes familj i en slags dagbok där hon helt enkelt gör upp med ämnet familjelogistik. Varför är det alltid hon som ska hålla koll på födelsedagar, presenter, lappar till skolan, säsongsanpassade kläder till barnen, planering av semestern m.m? Dessutom får hon ständigt frågan av sin man ”Var har vi…?” eftersom hon är den enda som vet var alla saker finns i huset, oavsett vem det var som använde dem senast.
Jag har läst många recensioner nu i efterhand om den här boken och den verkar dela upp folk i två läger – de som känner igen sig och de som tycker att hon är en gnällig bitch som borde bli lämnad av sin man eftersom hon tjatar och gnäller så på honom. Och hon skriver just om det där med gnäll och att känna sig som en bitch, i boken. Hon vill inte behöva hålla koll på alla familjemåsten i huvudet, hon vill inte behöva ”påminna” sin man om att vintern är på väg och att barnen behöver nya kläder för att inte frysa, eller att de måste packa och göra i ordning allt som behövs för utflykten i morgon då de och de båda barnen ska åka i väg till djurparken samt bo på hotell under natten. Men hon måste. För han gör det inte. När de pratar om varför han inte gör det säger han ”att han har så mycket på jobbet”, ”att han inte kan ha allt i huvudet”, ”att han försöker” o.s.v. Men de jobbar heltid båda två, har lika mycket att göra på jobbet och borde väl då också dela på ansvaret för familjen. Ändå blir det inte så. Det är hon som är familjens projektledare. Om han någon tar på sig ansvaret för en sak och sedan glömmer det, har folk stor förståelse eftersom han är man. Om han kommer ihåg det får han beröm för att ha gjort det. När förskolans personal ska meddela saker hem vill de ta det med mamman, eftersom erfarenheter visar att det är säkrast så.
Det är ju helt galet.
I de negativa recensioner om boken jag har läst tycker många (förutom att hon är gnällig) att hon inte ger några förslag på en lösning. Många hade väntat sig en tydlig how-to-guide som de själva kan använda. Men det funkar ju inte riktigt så. Precis som hon också säger i boken handlar det mycket om att börja från början. Att uppfostra tjejer och killar till jämlikhet redan från början.
Det har skrivits, och skrivs, spaltmeter om att även om män och kvinnor jobbar lika många timmar är det kvinnan som sköter det mesta hushållsarbetet i hemmet. Och planerandet, strukturerandet. När jobbet tar slut fortsätter kvinnorna jobbet hemma i mycket större utsträckning än männen. Det säger statistiken.
Ändå blir så många sura när det skrivs i en sådan här bok. Kallar kvinnan bitch medan det är synd om mannen som tvingas stå ut med henne.
Många hyllar Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna, men personligen tyckte jag mycket bättre om den här. Jag både skrattade och stångade huvudet i uppgivenhet. Hade min mamma varit i livet hade jag gett den till henne och hon hade garanterat kunna känna igen sig till 100%. Episoden om kritpaketet hade hon garanterat kunna skriva under om. Men vet ni? Jag såg också henne som familjens självklara projektledare, och hon tyckte aldrig att det var konstigt att det var hennes jobb att sköta allt. För så var hon uppfostrad. Skillnaden var ju bara att hennes mamma jobbade inte också heltid. Hon var hemma hela tiden, medan mamma jobbade heltid OCH hade hand om allt hemma. Och jag såg det inte heller som konstigt förrän jag själv växte upp och blev sambo och stod där och tog allt ansvar. Jag stångades jättemycket i mitt första förhållande för jämlikhet och det var inte alls kul. Först när vi hade brutit upp kom han och sa att han fattade vad jag hade menat. Det fick bli en lärdom för båda när vi gick vidare i livet.
Ok, det här blev långt. Så blir det när man läser intressanta böcker som väcker både tankar och minnen. Är det någon annan som har läst och tycker något?
*malins bokblogg* 
Jag har läst och plötsligt förstod jag lite mer vad mina väninnor pratade om och insåg att vi har det rätt ok i vårt förhållande ändå. Ganska jämlikt om man jämför med många andra. Hysteriskt rolig, lite upprepande på sina ställen, men en bok som gått från hand till hand i bekantskapskretsen.
Ja, jag kan också känna så. Att T och jag har det bra i jämförelse. Men så har jag ju också varit där som författaren beskriver och det är inte roligt. Inte roligt alls.
Det är en bok som många borde läsa, bara för att tänka till lite extra i ämnet.
Kram, kram Johanna!