Huset vid havets slut av Elly Griffiths

Det här är den tredje boken i serien om benexperten Ruth Galloway och kommissarie Nelson. I de första delarna Flickan under jorden och Janusstenen har vi fått följa dem båda då deras vägar har korsats när människoben har hittats. Ruth är experten som kallas in för datering, och Nelson är kommissarien som utreder fallet när det visar sig vara relativt nutida ben. Och som ni kanske förstår även om ni inte har läst böckerna – de där båda har ju så klart också ett förhållande (eller vad man ska kalla det…). Trots att Nelson är gift sedan många år.

Nu möts de igen då man hittar ben på en strand. Det visar sig vara benen från sex män från andra världskriget. De frågar runt i omgivningen för att hitta människor som kanske vet någonting om vilka de var. När en tysk journalist, som kommer med en del svar, hittas mördad förstår de att det finns folk som vill bevara hemligheten. Det blir återigen en utredning där man inte vet vem man kan lita på och ett pusslande för att hitta sanningen och de skyldiga.

I den här boken finns ingredienserna som är ständigt återkommande i den här serien; relationen mellan Ruth och Nelson, hennes viktnoja, historiska fakta blandat med nutidens människor, en mordgåta som alltid sätter Ruth i fara. I den här boken ligger också en del fokus på Ruths dotter Kate och hur det är att börja jobba igen efter mammaledigheten. Ett ständigt pusslande med tider, att brottas med en känsla av att aldrig vara riktigt närvarande varken på jobbet eller med dottern, en vilja att fortsätta leva som innan, att fortsätta vara stolt och verksam i sitt yrke.

Den här boken är en klar förbättring från tvåan Janusstenen, som jag inte tyckte lika mycket om som första delen. Jag tycker att en av styrkorna i den här serien är just det faktum att Ruth är arkeolog och att en stor del av benen/brottsutredningen får fokus på det historiska. Det är det jag gillar med serien, och om det blir för lite av den varan tappar jag intresset. Det var det som hände i förra boken, men här är det tillbaka igen.

Den här serien är ett bra exempel på deckare för oss som egentligen inte gillar deckare. Det är en lite snällare variant, där fokus inte ligger på våld och splash som i andra deckarserier. Här är det lite småputtrigt, med en historisk twist och så klart lite kärlek på det. Det gillar jag!

Läs mer om boken här.