Boken om Joe av Jonathan Tropper

Jonathan Tropper har det här året intagit tronen som min stora favorit. Jag har läst 3 av hans böcker under året, och för varje bok har han plockat alltfler pluspoäng. Böckerna är smarta, roliga, sorgliga och underhållande på samma gång. Karaktärer som man tar till hjärtat, ibland lite speciella men alltid minnesvärda.

I Boken om Joe möter vi just Joe. Han är 34 år och har skrivit en mycket uppmärksammad och populär debutbok som även har blivit filmatiserad, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Boken heter ”Bush Falls” och handlar om hans eget liv, hur det var att växa upp i den lilla staden Bush Falls. Förutom detaljer om sitt eget liv har han också frikostigt delat med sig av historier, anekdoter och tankar om övriga invånare. Ofta rätt pinsamma och avslöjande sådana. När hans bror ringer och berättar att deras far ligger på sjukhus efter en stroke, måste han återvända till sin hemstad. Han har aldrig varit tillbaka efter att han flyttade därifrån och han har därför aldrig behövt bry sig om hur boken (och filmen) togs emot av stadens invånare. Trots att han aldrig tänkt återvända beger han sig dit för att finnas vid sin fars sjuksäng, och ganska snart blir han varse om vad de tycker om hans avslöjanden och därmed även om honom. Eftersom han inte har varit där på 17 år har han också missat mycket vad gäller relationen till sin egen familj. Relationen till pappan och den äldre brodern är minst sagt ansträngd och väldigt knapphändig. Det blir ett återseende där han tvingas konfrontera flera olika demoner, både i form av människor och minnen.

Den här boken är så himla bra. Den behandlar ämnet relationer på ett så fint sätt. Tropper är mästerlig på att teckna karaktärer, att få dem levande. I boken får man följa Joes liv i form av återblickar till uppväxten, och snart växer en hel historia fram med kärlek, vänskap, utanförskap och hur det är att växa upp i en liten småstad och känna sig helt annorlunda. Att vilja passa in men inte kunna. Det är egentligen en väldigt tragisk berättelse som växer fram, men Tropper har en förmåga att väva in komiska drag. Och det är ju precis så livet är; man kan leva i en stor sorg och ändå skratta åt dråpliga saker eller kommentarer. Sorg och glädje, tårar och skratt – allt blandas i en enda stor mix. Jag skrattar ena stunden under läsningen för att i nästa stund börjar gråta. På något sätt lyckas han också få stora, tunga ämnen att få en lättsam text. Det är smått briljant, och det är därför han har kommit att bli min stora favorit.

Alltså, Tropper. Jag säger bara det; Tropper. Har du inte läst något av honom än måste du sätta upp honom på att-läsa-listan. Men läs inte hans böcker i ett svep eftersom de har liknande drag. De mår bäst av att läsas för sig, med andra böcker emellan. Då blir de som bäst.

Läs mer om boken här.

Annons