Ibland försöker jag mig på att läsa böcker utanför min bekvämlighetszon, och då är det oftast deckargenren jag besöker. När någon deckare hyllas lite överallt kan jag inte låta bli att bli nyfiken och vilja läsa. När jag hittade den här boken för en tia var det som om den skrek på mig allt bli läst. Det var bara att köpa med den hem och plöja igenom.
Huvudpersonen i boken är Billy Peters som varit död (försvunnen) i 18 år. Han antas vara mördad av seriemördaren Arnold Avery som har erkänt flera andra barns död. Efter försvinnandet blir modern aldrig sig lik och det kommer att påverka familjen även in i nästa generation. När vi kommer in i berättelsen är Billys systerson Steven 12 år och bor tillsammans med mormodern, mamman och en bror i samma hus som Billy växte upp i. Hans försvinnande ligger som ett tjockt täcke över hela familjen och hans rum står fortfarande orört och väntar på honom. Steven är övertygad om att om han hittar Billys kropp, som han antar är begravd ute på Exmoor-heden, kommer familjen äntligen få ro. Han bestämmer sig för att skriva brev till Avery i fängelset för att få svar på var kroppen finns. Det blir början till en brevväxling dem emellan, och snart är även Stevens liv i fara.
Det är mycket misär i den här boken och framför allt är det många barn som far illa, ett ämne jag har väldigt svårt att läsa om. Steven har det inte lätt hemma, samtidigt som han får utstå mobbing och utstötthet även i skolan. Han är ändå förvånansvärt hoppfull och motiverad att lyckas vända livet till något positivt. Han kämpar hårt för att lösa mysteriet med morbrodern och därmed även få sin familj att hitta lyckan till slut. För honom är att kroppen lika med att lösa alla andra problem.
Den här boken har beskrivits som spännande och bladvändare nästan överallt, men jag kan inte alls förstå hyllningskörerna. Jag tycker att det är rätt tråkig läsning som aldrig riktigt lyfter. Det är ganska lätt att förutse vad som ska hända, och jodå, allt sker precis som man tror att det ska. Det enda jag tycker är i alla fall lite bra är slutet, som blir precis så som jag hoppas att det ska bli. I övrigt blir det medioker läsning som aldrig griper tag i mig. Det kanske är ovanan att läsa deckare som spelar in, jag vet inte. För min del är det här i alla fall inte en deckare som jag kan rekommendera vidare.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 
Jag har heller inte förstått det fantastiska med den men jag har avfärdat det med att det beror på att jag gillar klassiska polisdeckare mer, men det kanske inte var så enkelt då 🙂
Jag är ju inte så van läsare av deckare, men det kanske är så att jag också föredrar mer polisdeckare? Den här beskrivs ju som kriminalroman, men det är den ju knappast.