Rör mig inte! av Tahereh Mafi

Den här boken är otroligt populär bland eleverna, och alla exemplar är ständigt utlånade. Även uppföljaren Rädda mig inte! är poppis. Boken heter Rör mig inte! där inte alltså är överstruket, ett skrivknep som används frekvent genom hela berättelsen. Det var en av de saker som gjorde att jag inte riktigt föll för den, kan jag avslöja med en gång.

Juliette, 17 år, har en förmåga eller förbannelse beroende på hur man ser det. Hennes hud och därmed beröring är farlig och t.o.m. dödlig för andra. Återetablissemanget har satt henne i en cell där hon har suttit helt isolerad från omvärlden i nästan ett år. Och långt innan dess har hon också varit isolerad från andra människor, eftersom hennes beröring är så farlig. Men så plötsligt kommer en annan fånge in i cellen, en kille som hon känner igen från tidigare. Frågan är bara om han känner igen henne och vet vem hon är och vad hon kan göra? Långsamt börjar hon bygga upp ett förtroende för honom och försöker hjälpa honom att anpassa sig till livet i cellen. Men ganska snart ändras allt och hon blir ett vapen för Återetablissemanget som ser potentialen i hennes förmåga.

Det här är återigen en dystopi. Det känns som om jag har läst en hel del sådana det här året, men så är det också en väldigt populär genre just nu. Just den här boken har jag varit väldigt icke-sugen på att läsa faktiskt. Jag har hållit i den flera gånger för att sedan avfärda den. Men just för att den är så populär kände jag att jag nog borde ha läst den, så jag gav den slutligen en chans.

Man förstår ganska snart att det här är något av en kärlekshistoria och det är en klassisk kamp mellan det goda och onda, precis som det ska vara i en dystopi. Som jag redan har nämnt är det en hel del överstrukna passager i texten och till en början tyckte jag att det kändes väldigt intressant och att det gav en extra dimension. Efter tag tröttnade jag dock på det och tyckte att det blev lite för mycket av det. Storyn börjar bra, griper tag och är riktigt spännande ett bra tag. Framför allt porträttet av Juliette är intressant, och tiden när hon är ensam i cellen avslöjar mycket om vad som har hänt tidigare, hennes känslor kring det och hennes utsatthet. Någonstans i mitten tappar storyn farten och jag fick kämpa mig igenom den sista halvan. Det är mer intressant och gripande läsning att få följa Juliette när hon är i cellen, framför allt återblickarna till vad som har hänt innan. Det är när hon kommer ut som det där unika tilltalet försvinner. Det blir faktiskt rätt tråkig läsning mot slutet och jag lägger igen boken med en besviken känsla.

Det finns som sagt en uppföljare och det kommer ännu fler om jag har förstått det rätt. För min del blir det däremot ingen mer läsning av serien. Men jag kan förstå att det är en serie som tilltalar eleverna och jag kommer definitivt att rekommendera dem att läsa den.

Läs mer om boken här.