Jojo Moyes är en av mina favoritförfattare. Jag har läst och gillat allt av henne. Den här boken lånade jag hem redan förra året, men varje gång jag fick hem den blev den liggande och så hann jag inte läsa förrän den skulle tillbaka till biblioteket. Så den här gången såg jag till att verkligen prioritera den i läshögen.
Boken handlar om Isabel och hennes två barn. När Isabel blir änka måste de förändra sitt liv drastiskt. Hon har ingen som helst koll på hur man sköter ekonomin eller annat praktiskt. Mitt i allt ärver hon en gammal övergiven herrgård och eftersom hon inte har något val, tar hon barnen och sin älskade violin och flyttar dit efter att ha sålt lägenheten i London. Huset visar sig vara mer fallfärdigt än de trott, och när en av ortens hantverkare, Matt, erbjuder sig att sätta igång en stor renovering tackar Isabel tacksamt ja. Vad hon inte vet är att Matt egentligen ville ha huset själv, men blev lurad av dåvarande ägaren som hade lovat att det var han som skulle få ärva det. Renoveringen drar ut på tiden och blir mer kostsam än Isabels trott, och Isabels pengar försvinner i rasande fart.
Som sagt, Jojo Moyes är en av mina stora favoriter så förväntningarna på hennes böcker är alltid skyhöga. Den här gången blev det tyvärr platt fall. Jag gillade inte den här boken alls. Den största orsaken till det är huvudpersonen Isabel som jag tyckte var en ovanligt osympatisk och sjåpig människa. Hon har tydligen aldrig behövt vara vuxen och trots att hon har en extremt värdefull violin som skulle kunna ge dem gott om pengar vid en försäljning, väljer hon att behålla den och sedan sitter hon där på hustaket och spelar och är så ledsen över sitt liv. Hon tar knappt ansvar för sina barn. Dottern är den som har koll på deras ekonomi. Hon blir lurad på pengar till höger och vänster och har ingen som helst koll på att exakt alla hon träffar bara utnyttjar henne. Jag blir direkt tokig på henne…
Dessutom är själva storyn rätt tunn och helt ärligt rätt tråkig. Jag tvingade mig att läsa färdigt eftersom jag fick höra att slutet skulle vara bra, och det hoppades jag på in i det sista. Men nej. Storyn lyfte aldrig för mig. Det här är helt klart hennes sämsta bok och jag är lite ledsen att jag läste den, men jag kommer förstås att läsa mer av henne i framtiden. Däremot kan jag inte rekommendera den här boken alls. Å andra sidan vet jag många som tydligen älskade den här boken och tyckte att den var spännande från början till slut. Men det är ju det där med smaken – alla tycker så olika. Och tur är väl det!
*malins bokblogg* 
Pingback: Jojo Moyes' Toner i natten Recension: Min Ubarmhjertige Anmeldelse!