Alltså Fredrik Backman. Få kan fånga så vardagliga ting och beskriva dem i så känslosamma ord som han. Det är alltid så träffsäkert och igenkännande.
Det här är en liten tunn bok med ett stort innehåll. Om en farfar vars minnen börjar svika och hans barnbarn som finns där bredvid. Deras förhållande skiftar från att farfar är den som tar hand om och vägleder till att barnbarnet blir den som tar över rollen. Även om man inte varit i precis samma situation tror jag många kan känna igen sig i känslan han förmedlar. Det är rädsla, sorg, kärlek och trygghet i relationer vi har till varandra. Relationer i ett äktenskap, men också mellan generationerna.
Den här lilla boken är väldigt typisk för Backman, både vad gäller innehåll och språk. Min personliga favorit av hans böcker är boken han skrev till sin son – Saker min son behöver veta om världen. Den var så fantastiskt fint berättad och varm. Den här boken hamnar också där bland favoriterna. Det är så här han skriver som bäst. Jag föredrar de här böckerna framför den hockey-serie han skriver just nu. Jag hoppas, hoppas att det kommer mer sådant här från honom i framtiden.
Det här är en riktig liten pärla som inte bör missas. Och om du köper den bidrar du också till att Hjärnfonden får en del.
*malins bokblogg* 
Den är så fin!
Verkligen!