När jag kommit ungefär halvvägs i den här boken fick jag lägga undan den ett tag, för den gav mig sådan ångest. Sedan fick jag tvinga mig igenom den andra halvan. Jag kan inte alls hålla med i den enorma hyllningskör som den här boken har fått. För den har verkligen tokhyllats.
Handlingen kretsar kring tre personer. Ingrid som verkar ha gett upp livet och bara ser alla fel och brister. Hennes man Jan som träffar den yngre Hanne och inleder ett förhållande med henne utan att kunna lämna Ingrid. Han säger själv att han både vill äta kakan och ha den kvar. Och så är det då Hanne som vill starta familj och få en vardag med Jan.
Det känns så grått och trist och meningslöst i Ingrids beskrivning och det är det som gör att ångesten flödar. Jag kan inte förstå hur den här boken på baksidan beskrivs som ”roligt och schvungit”? Sedan såg jag först nu efteråt att det är en satir och då förstår jag den kanske lite bättre. Men ändå. En bok som ger mig ångest kan jag helt enkelt inte tycka om. Och slutet? Allt som händer med Ingrid i slutet är ju bara konstigt?
Det känns nästan som om jag har läst en helt annan bok än vad andra har. Den här boken beskrivs ju så lyriskt av många andra. Själv känner jag mig som ett enda stort frågetecken efter att ha läst. Det här var helt enkelt inte en bok i min smak. Tyvärr.
Recex från Wahlström & Widstrand
*malins bokblogg* 