Jag har sträckläst denna fantastiskt fina, tänkvärda och berörande bok. Jag VET ju att Lisa Bjärbo är en mästare på att teckna fina karaktärer, skildra äkta dialoger och verkligen slå huvudet på spiken, och ändå blev jag lite överrumplat berörd och lite tårig av den här boken. Ett tag kändes det ju nästan som om boken handlade om mig.
Liv och hennes pappa flyttar från Stockholm till Växjö, eller snarare till en liten by utanför Växjö. Liv har alltid blivit presenterad som ”blyg” och hon tillbringar mycket tid med att överanalysera samtal och hitta negativa detaljer i dem. Hon har massa saker att säga – inuti huvudet. Men tankarna kommer inte ut som ord, utan stannar kvar där inuti. Starten i ny skola visar sig bli tuff för Liv som kommer till insikt om sig själv och vad hon bär på. Och till hennes hjälp kommer nya, fina vänner i Alia och Gunnar.
Jag känner igen mig SÅ mycket i Liv och hennes analyserande och den där tystheten som liksom tar över och lamslår. Jag har jobbat bort mycket av det, men i stora sällskap och särskilt på fester är jag tillbaka igen i mitt tysta jag. Orden stannar liksom i huvudet och jag känner mig gråtfärdig över att vara så tråkig och inte kunna slappna av och ha roligt. Panikångest har jag aldrig haft, men de där dialogerna i huvudet känner jag alltför väl igen. Åh vad jag har hatat att vara blyg!
Den här boken är både rolig och sorglig på samma gång. Relationen mellan Liv och hennes pappa är ju helt fantastisk. Det är så många detaljer som bygger upp och driver berättelsen framåt. Snacka om språkhantverk.
Det här är en bok som passar både tonåringar och vuxna. Och så kan man fundera över hur olika vi alla är och att det som kan vara så enkelt för någon är ren ångest för någon annan. Och acceptera och respektera varandras olikheter. Vi är rätt många som är väldigt roliga INUTI våra huvuden.
*malins bokblogg* 