När du läser det här av Mary Adkins

Den här boken är helt uppbyggd på dialoger som sker via mail, sms samt blogginlägg och det är något som jag brukar avsky i böcker. Jag tycker att det brukar stanna upp flödet och störa läsningen. Så hur skulle jag tycka om en bok där det BARA är så?

Redan i början vet vi att bokens huvudperson Iris har dött bara 33 år ung. Hennes chef och vän Smith börjar maila med hennes syster Jade och det är genom dem, tillsammans med Iris blogginlägg, vi får lära känna dem och veta vad som hänt de senaste åren. Hennes blogg handlar om hennes sista tid i livet, hur hon såg på livet hon levde och inför döden. Hon ville få sin blogg utgiven, men hennes syster säger blankt nej. Smith och Jade finner tröst i varandra och hjälper varandra genom sorgen som drabbat dem båda efter Iris död.

Det är lite svårt att komma in i boken, men när man förstår vem som är vem i mailen börjar det flyta på. Det är förvånansvärt rolig läsning med tanke på att det ofta handlar om döden. Iris blogg är faktiskt fantastisk, särskilt med illustrationerna. Och Smiths praktikant Carl som dyker upp ibland får mig att fnissa.

Javisst är det en bok om döden, men också om livet. Att inse att det är en ynnest att få känna håret flyga in i ögon och mun för en människa som snart kommer att tappa det pga cellgifter. Att inte ta något för givet. Det handlar om vänskap, om att gå vidare och att våga ta det där steget. Det är både varm och insiktsfull läsning som lämnar en glad känsla i kroppen. Särskilt slutet. Slutet är fint.

Ett värmande lästips så här i snökalla vädret. 👍🏻

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s