Jag brukar inte läsa deckare. Jag verkar vara en känslig själ för jag kan inte slå ifrån mig det jag läser. Det fastnar i mig och får mig att må dåligt.
Men så var ju Frida Moisto på vår Bokträff och berättade om sitt skrivande och vägen till att få boken utgiven. Och hon är en så trevlig människa, så hur hemsk kan hennes bok vara? 🤷🏼♀️
Hon varnade mig, min make varnade mig. Men jag läste ändå.
Jag hann inte mer än börja läsa förrän hon hade placerat ett lik ett kvarter från mitt jobb. 😱 Och en liten bit in drog de nästan förbi mitt hus, in i skogen till ett mystiskt hus. Där i skogen brukar jag gå. Eller jag menar – brukaDE. Nu vet jag inte hur jag ska våga mig ut på Jönköpings gator igen. Och det värsta är att hon kommer med en fortsättning i höst. Det blir väl att flytta från stan tänker jag. 😄
Nä, men allvarligt talat. Ja – boken är hemsk men den är också spännande med ett bra driv och tempo. Jag kommer definitivt rekommendera den här boken till alla deckarfantaster. Och jo, det är lite kul att känna igen miljöerna även om det också bidrar till bokens läskighet. De allra hemskaste partierna skummade jag faktiskt igenom. För säkerhets skull…
Så, kommer jag läsa även nästa del? Japp, så klart. Med min skumningsteknik tror jag att jag ska fixa även den. Jag hoppas bara hon håller sig borta från mina favoritställen så jag slipper gå med hjärtat i halsgropen. Låt bibblan vara en fredad zon, ok? 😊
Till alla deckarfantaster och alla med anknytning till Jönköping – läs!
*malins bokblogg* 