Det här är tredje boken av Maja Willander som jag läser och hon är så skicklig på att teckna varma, mänskliga karaktärer som verkligen känns äkta. När jag slog igen boken kändes det som att ta farväl av vänner. Jag ville inte släppa Nea och hennes nyfunna vänner.
Nea ”råkar” ta fälleben på en kollega i trappan när han säger något nedvärderande om hennes hund som dött. Chefen tvingar henne att ta semester och kräver att hon deltar i en samtalsgrupp för sorgbearbetning vid husdjurs hädangång. Hon går dit mycket motvilligt för hon tycker det sociala samspelet med andra människor är svårt. Ganska snart märker hon att de andra i gruppen börjar kalla henne för sin vän och särskilt en av dem får hennes hjärta att klappa lite fortare. Gruppen visar sig bli viktigare för henne än hon någonsin kunnat ana.
Jag älskar den här boken. Under bokens gång får man lära känna Nea och veta vad hon gick igenom under sin uppväxt. Och det blir så tydligt att det vi matas med från andra så lätt förvandlas till sanningar. Jag blev så berörd av hennes historia och gläds med henne när hon upptäcker att det hon tror om sig själv inte alls är sant. Hon kan få vänner, hon kan bli omtyckt och hon är inte alls konstig. Det är verkligen härlig läsning att se hur hon får upprättelse och vågar vara den hon är.
Det här är en riktigt mysig, varm och underhållande bok med helt fantastiska karaktärer. Alla karaktärer bär på en historia och de hjälper varandra att komma vidare i livet. Det är en så humoristisk och sorglig berättelse på en och samma gång.
Rekommenderas verkligen! Och jag vill väldigt gärna läsa mer av författaren.
Recex från författaren.
*malins bokblogg* 