En av årets mest efterlängtade böcker och förväntningarna var skyhöga. Och ja! Så bra! Mattias Edvardsson har än en gång skrivit ett smart och skickligt uppbyggt psykologiskt drama på hög nivå. Det gick inte att sluta läsa när jag väl hade börjat.
Micke och Bianca flyttar med sina två små barn från Stockholm till Köpinge. De flyttar in i ett idylliskt villakvarter redo att påbörja sitt nya liv. Men ganska snart börjar de se på sina grannar med obehagskänslor. När Micke en dag kommer hem från jobbet har Bianca blivit påkörd precis utanför huset. Hon kämpar för sitt liv på sjukhuset medan polisen utreder om det var en olycka eller inte, och med tanke på vad som har hänt i kvarteret tidigare är det flera som misstänker att det inte var en olycka.
Boken är upplagd så att vi följer det som händer ur flera personers perspektiv – Mikael, grannen Jacqueline och hennes son Fabian. Vi följer dem omväxlande både före och efter olyckan och ju mer man läser desto mer inser man att sanningen är minst sagt subjektiv och i flera fall tänjbar. Alla vill skydda sitt eget. Det är mycket lögner, missförstånd och undanflykter. Bianca och Micke tänker först hålla ett visst avstånd till grannarna men kvarteret har en rätt stark gemenskap och de blir snart insyltade i de andras liv, mer än de vill. Sedan är det svårt att bryta sig ur den.
Det är en spännande bok som får vem som helst att vilja flytta ut i skogen utan grannar. Den här boken är nog t.o.m. snäppet bättre än hans förra. Jag tycker att den är så snyggt gjord – både upplägget, innehållet och språket. Jag njöt av läsningen från början till slut, trots att det var inte alls var särskilt goda grannar att läsa om. Det får mig att känna mig mycket nöjd med mina egna grannar, aka svärföräldrarna, från vilka de pionerna på bilden kommer. De är goda grannar på riktigt. 💕
Nästa år hoppas jag verkligen att den här boken nomineras till Årets bok! Den kommer iaf vara en av mina favoriter i år. 👌🏻
*malins bokblogg* 