Den här boken hade jag inte läst om den inte varit nominerad till Årets bok. Men det är ju det där med att utmana sig själv, att gå utanför sin comfort zone.
Boken handlar om det äkta paret Sara och Sigurd. De renoverar ett gammalt hus, men arbetet går långsamt fram. Sara är psykolog och har mottagningen hemma och eftersom hon är hemma så mycket är det kanske hon som har jobbigast med att leva i renoveringskaoset. Sigurd är arkitekt och jobbar mycket och har inte riktigt tid och ork att renovera efter jobbet. Han ska åka iväg med vänner en helg och lämnar ett meddelande på Saras telefon att han är framme. Några timmar senare ringer vännerna till henne för att fråga var Sigurd är. Han är försvunnen och ingen vet var han är. Samtidigt märker Sara att någon tar sig in i deras hus och hon känner sig alltmer otrygg.
Vi får följa och lära känna paret i återblickar, parallellt med Sigurds försvinnande i nutiden. Berättelsen sker genom Sara, och hon är en opålitlig berättare. Man vet inte riktigt om det går att lita på henne eller inte.
Första halvan av boken upplevde jag som seg och jag var faktiskt på väg att ge upp boken helt. Men så kände jag att jag trots allt ville ha svar på allt som hände, så jag tog mig igenom hela boken till slut.
Jag har svårt att tycka om eller ens bry mig om Sara och det är nog det som gör att mitt intresse för boken blir svalt. Det blir tyvärr ingen spännande läsning för min del. Det här med att gå utanför min comfort zone verkar inte funka just nu för min del. Jag har 4st böcker kvar att läsa av årets nomineringar. Jag har läst 6st och har strukit 2st som inte alls lockar.
Mina favoriter är fortfarande Tistelhonung och Ödesmark. Vi får se om de fyra sista kan ändra på det.
*malins bokblogg* 