Den sista migrationen av Charlotte Mcconaghy

Jag hade så höga förväntningar på den här boken att jag var rädd för att läsa och bli besviken. Men i går kunde jag inte längre motstå den och från första sidan sögs jag in i berättelsen och kunde inte sluta läsa. Det blev en stark, mäktig och berörande läsupplevelse, och jag kan inte göra den rättvisa med mina ord.

I boken möter vi Franny och vi får följa henne både i nutid och dåtid där vi får lära känna henne och långsamt få pusselbitar till vem hon är i dag, och varför. Klimatförändringarna har gjort att en stor del av världens vilda djur har dött ut och projekt pågår för att rädda de få som finns kvar. Frannys hjärta har alltid funnits hos havet och fåglarna. Hon följer den sista flocken Silvertärnor till Grönland och för att följa dem vidare, via sändare, lyckas hon övertala besättningen på en fiskebåt att ta henne med. Dit fåglarna flyger finns fisk, lovar hon. Det blir en strapatsfylld resa och sanningen om hennes mörka förflutna kommer snart ikapp.

Det är en rätt mörk och sorglig historia som samtidigt är både hoppfull och fylld av kärlek. Det vackra språket och stämningen i boken är det som gör att jag fastnar. Jag levde mig verkligen in i den här boken och när jag hade läst färdigt kände jag mig omtumlad, som om jag varit där på plats och följt Franny. Ner i kalla hav, på isar, på stormande hav. Vilken resa.

Förutom Frannys liv berördes jag starkt av massdöden av våra vilda djur. Den här bokens beskrivning av framtiden är tung läsning.

Som sagt, jag kan inte göra den här boken rättvisa. Den är vacker, storslagen, melankolisk och allt i ett. Jag hoppas verkligen att detta är en kandidat till Årets bok. 💕

Annons