Ararat av Louise Glück

Det fanns en tid då jag verkligen plöjde poesi. Jag kunde inte få nog. Men det var länge sedan nu och jag vet inte varför jag slutade? Nu känns poesi i stället väldigt avlägset.

När förra årets Nobelpris gick till Louise Glück kände jag att det var dags att läsa poesi igen, men jag var inte direkt först i bibblans reservationskö. 😅

När jag började läsa kändes det först som en märklig form av noveller, innan jag ställde om tankarna till poesi. Några sidor in lossnade det och blev till känslosam läsning.

Jag antar att det här är taget ur hennes verkliga liv? Det könns så i alla fall. Med en syster som dog ung, en mamma som hade svårt att visa sina känslor, pappan som känns frånvarande och hennes känslor till sina egna barn. Det är väldigt utlämnande och starkt berättat.

Språket känns enkelt, rakt på och nästan vardagligt. Först blir jag förvånad över att texten känns så lättläst, men ganska snart ser jag hur hon med få ord får fram så mycket mellan raderna. Det känns ibland som att läsa en roman. Ju mer jag läser desto mer fångad blir jag av hennes sätt att skriva och fånga sin familjs relation. Jag blir definitivt nyfiken på att läsa mer av henne.

Men om jag ska klaga på något är det omslaget. Jag gillar det inte alls. 🙈 Svårt att fånga snyggt på bild och det har intrycket av en gammal lärobok från skolan. Det är inget omslag som hade fått mig att välja den här boken om jag inte vetat vad det var.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s