Pärlfarmen av Liza Marklund

Den här boken har vi bokcirklat om några lördagar tillbaka, ett gäng från @boktraff_jkpg Jag köpte boken på bokmässan 2018 efter att ha lyssnat på när Liza Marklund berättade om hur hon bytt genre och nu ville skriva mer om relationer. Sedan har den stått där i bokhyllan, signerad och allt.

Boken inleds på atollen Manihiki (se bild 2). Det är 1990-tal och Kiona lever där med syskon och föräldrar och livnär sig på pärlfiske. En dag kapsejsar en båt och de tar hand om den skadade mannen som visar sig vara svensk och heta Erik. Känslor uppstår, men Kiona märker att han har en stor hemlighet han inte vill berätta. Så en dag kommer män till ön och tar med sig Erik och Kiona bestämmer sig för att för första gången lämna sin atoll och ge sig ut i världen för att hitta Erik.

Jag tyckte att den första delen var den bästa, när vi befann oss på Manihiki. När hon ger sig av blir berättelsen spretig och ibland lite märklig. Mot slutet känns det som om Marklund vill trycka in både fakta och spänning och för mig blir det alldeles för rörigt.

Vi var väldigt överens om det slutliga omdömet och flera av oss delade ut treor eftersom det ändå var en underhållande bok där man ville veta vad som skulle hända.

Det här är ingen bok som kommer att stanna i minnet men jag uppskattade att få lära mig om livet på en ö och pärlfiske av svarta pärlor. Den delen tyckte jag var intressant och jag hade gärna stannat kvar där hela boken igenom.

Annons