Det går inte att läsa den här boken utan att bli ledsen. Jag blir så oerhört ledsen av att läsa allt som Tim gick igenom.
I den här boken får vi följa vägen från Tim till Avicii, och det är väl också just det som var det stora problemet. Att Tim blev Avicii när han ofta längtade efter att bara få vara Tim. Han ville få göra musik, men hela maskinen runt omkring honom krävde spelningar och resor i ett alltmer uppskruvat tempo. Det gick inte att hänga med och det hade kunnat knäcka vem som helst.
Genom bl.a. samtal med vänner och familj har Måns Mosesson skildrat Tims liv från tonåring fram till sin tragiska död. Och trots att man redan vet att det var så det slutade blir man ledsen och gråtfärdig när slutet kommer.
Den här boken visar också människors ondska. Alla dessa elaka kommentarer på diverse sociala plattformar – om allt från hans utseende, musik och spelningar. Så elakt. Så onödigt. Som att man glömmer bort att det är en människa man pratar om. Varför anses det ok att kasta skit på någon bara för att den personen är känd?
En mycket stark biografi som gjorde ont att läsa, men som skildrar väldigt väl om psykisk ohälsa.
*malins bokblogg* 