Det här är en av finalisterna till Årets feelgood. Jag var trots det tveksam till att läsa den eftersom den utspelar sig under pandemin och jag är så trött på allt som har med det att göra. Och visst var det mycket om pandemin i handlingen, om restriktioner och rädsla för att mötas. Jag var tvungen att läsa boken i omgångar för att orka med att befinna mig mitt i pandemin när det var som värst.
’”Mitt namn är Linnea Ingrid Wilhelmina, och det enda jag vill är att leva.” När Nike hör den gamla damens röst på radion väcks något inom henne. Nike själv lever ett inrutat och snävt liv med sin man Elvis, utan barn och utan vänkrets. Men hon kan åtminstone gå ut, medan denna Linnea sitter helt isolerad i sin lägenhet på grund av coronapandemin. Nikes hjärta värker för kvinnan med den varma rösten. Nike tar mod till sig och letar upp Linnea, och ringer och erbjuder sig att gå promenader med henne. Det blir upptakten till en vänskap och en frigörelseresa för den blyga ensamvargen Nike, som alltid levt under sin mans regler och inte vågat ta för sig eller stå upp för sig själv. När hon sedan börjar på en kurs i akvarellmålning öppnar det dörrar i livet som Nike aldrig hade kunnat föreställa sig: till skapande, till oväntad självkänsla – och oväntad kärlek.”
Det här är tankeväckande läsning om familj, vänskap och mänskliga relationer i stort. Jag är väldigt förtjust i att läsa om vänskap över generationsgränserna, och både Linnea och Nike tar plats i mitt hjärta med sina livsöden.
Sammanfattningsvis är jag glad att jag läste trots ganska tuff läsning, delvis pga pandemin men även pga en vidrig karaktär som beter sig hemskt och vars beteende gör en både arg och upprörd. Det är många starka känslor i den här boken och den både berör och upprör. Jag förstår att boken är en av finalisterna i Årets feelgood. Mest av allt gillar jag titeln och dess djupare betydelse och hur väl den knyter an till innehållet.
Det ska bli väldigt spännande att se hur juryn har resonerat och vilken bok som kniper förstaplatsen.
*malins bokblogg* 