Vilken bok det här är! Fantastisk läsning. Språket, miljöerna, de färgsprakande karaktärerna, humorn och vemodet. Den rymmer så mycket.
”Ingen ska komma och berätta för Máriddja när hon ska dö och ingen kan dra ur 85-åringen sanningen om cancerdiagnosen hon fått.
Särskilt maken Biera måste hållas ovetande. Den enda hon kan anförtro sig åt är Siri, en växeltelefonist i den nya telefonapparatmaskinen som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Kajs mamma är död utan att ha yppat sin hemlighet. Kan Norrbotten ge Kaj en plats att slå rot och kommer Mimmi våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? För sägnen säger att ingenting får kallas vid sitt rätta namn för då kan allt gå förlorat.
Det börjar med andra ord bli hög tid att tjuvskjuta en älg. Och tända på en lada.”
Berättelsen delas mellan Kaj, vars mamma nyligen dött och som tog med sig stora hemligheter. Och så den minst sagt unika Máriddja som har lite speciella metoder för att locka fram svar på frågorna hon burit på. Hon anförtror sina hemligheter åt Sire, ”växeltelefonisten”, som kommer att bli en vän. Deras samtal bjuder läsaren på många skratt.
Det är nästan som en släktkrönika, med sorgliga familjehemligheter och stor saknad. Det handlar om ursprung, stolthet, tillhörighet och familjeband. Det gör ont i hjärtat att läsa ibland för att i nästa sekund bubbla fram i skratt. Det är så fint och ömsint skildrat och jag känner så starkt för karaktärerna. Det är en berättelse som går rakt in i hjärtat, en läsupplevelse att bära med sig. Det är en bok att läsa långsamt, för att insupa det träffande språket med alla samiska namn, miljön och atmosfären. Ja, det är verkligen en läsupplevelse det här och definitivt en av årets bästa böcker. Läs!
*malins bokblogg* 